Fri, 01 May 2026 00:18:39 +0200WeeblyTue, 04 Dec 2018 12:35:20 GMThttps://www.skolsystemet.com/skolsystemetblogg/amneslarare​På högstadiet sker en förändring i skolundervisningen som inte ofta uppmärksammas, men som har stor betydelse. Jag syftar på introducerandet av lektioner i särskilda ämnen ledda av lärare med specialkompetens för att undervisa i dem.

I låg- och mellanstadiet sköts all undervisning, undervisningen i alla ämnen, av en och samma lärare. Denne har en bred kompetens och anses i stort kunna förlita sig på allmänbildningen när kunskaper ska levereras till eleverna.

Ämneslärare har en mer specialiserad utbildning. De har läst flera terminer på universitet i sina ämnen.

När dessa tar sig an undervisningen i högstadiet bli den annorlunda. Den blir smalare och mer begränsad. Den blir fattigare och mindre bred.

I varje ämne ska ”grunderna” läggas och därmed blir vad jag kallar elementarismen vanlig. Läraren börjar med det enklaste och fortskrider långsamt framåt. Ämnespedagogiken använder sig av samma metod i alla ämnen.

Ta till exempel ett ämne som kemi. Läraren börjar från början i detta ämne och visar kanske upp periodiska systemet. Några grundämnen presenteras och sedan några molekyler. Långsamt går undervisningen framåt och endast lite lärs ut.

I ämnen fysik och biologi är upplägget ungefär det samma. Några enkla fakta lärs ut med några övningsuppgifter. Det mesta är elementaristiskt.

Att begränsa sig så inom ämnena kemi eller biologi eller fysik är att utelämna att det har skett en utveckling inom vetenskaperna. Nya ämnen som biokemi eller genetik har uppstått. Kärnfysik är ett ämne liksom många andra. Detta är enkla exempel men det finns många nya vetenskaper som har uppstått under årens lopp.

Att inte ta upp den senaste utvecklingen inom naturvetenskap är att ge en felaktig bild av verkligheten. Skolans traditioner springer ur 17-och 1800-talens vetenskap. Att det nya inte avhandlas är ett bevis på detta.

Det har skett en teknologisk utveckling som borde tas med i undervisningen. Ny teknologi gör det möjligt att skaffa sig nya kunskaper. Detta måste inkluderas för att ge en korrekt bild av hur vetenskap bedrivs idag.
​
När ämnesläraren träder in på scenen i högstadiet försämras undervisningen, vill jag hävda. Ämneslärarna, nu experter på små avgränsade områden, tar vid. De har inte bredden och insikterna som krävs för att erbjuda en intressant och uppdaterad undervisning. Därför blir undervisningen alienerande och oinspirerande. När ämnesläraren tar över stärks elementarismen.

]]>Sun, 18 Nov 2018 13:40:56 GMThttps://www.skolsystemet.com/skolsystemetblogg/20-till-30-informativ-undervisning​När jag efterlyser informativ undervisning i skolan, undervisning som vinnlägger sig om att vara allsidig, aktuell och verklighetsanknuten, menar jag inte att all undervisning bör vara sådan.

Även den informativa undervisningen har sin negativa sida. Den är t. ex. en form av katederundervisning och hur intressant den än är så blir eleven passiv och endast en mottagare av kunskap.

Det informativa borde kanske uppgå till 20- 30% av undervisningen, inte mer. Mängder av andra pedagogiska metoder behövs för att skapa lärorikt och intresseväckande innehåll i skolan.

Man kan t.ex. nämna grupparbeten, skilda typer av övningar som djupdykningar i något begränsat, studier av texter, olika typer av skrivuppgifter.

Det informativa kan med fördel användas när man ska beskriva något stort och komplext på ett övergripande sätt. Genom att belysa ämnet från olika synvinklar uppnår man förståelse och kunskaperna breddas och blir tydligare.

Ofta kan det informativa utgöra en inledning till ett undervisningsmoment. Efter en genomgång, en ”briefing”, kan sedan enskilda nedslag göras i stoffet.

Att göra detta för ofta leder dock till ointresse. Det blir en upprepning av pedagogisk metod som inte stimulerar. Det informativa kan hamna i samma fälla som elementarismen. Genom att vara den mest använda metoden, elementarism är väldig vanligt i skolan, uppstår rutinundervisning utan nya inslag.

Skolan borde erbjuda varierad undervisning. Om det informativa kan ges 30% undervisningstid vore mycket vunnet. Här kan tilläggas att inte bara när det gäller ämneskunskaper kan det informativa vara behjälpligt. Att lära sig, informeras, om studievägar, inlärningsmetoder, arbetsförhållanden, yrkeskunskaper, gör eleven mer samhällsmedveten.

Här skall inte en sammanblandning göras med de ”elementaristsiska ämnen” som jag ibland tycker bör utgå: många nya ämnen borde införas och andra falla bort. Media, juridik, medicin, ekonomi, borde t.ex. ha en given plats i skolsystemet.
​
Att en sådan reform skulle göras och dock inte troligt. Återstår då att diversifiera de existerande skolämnena med ny, informativ, pedagogik och göra den till en integrerad del av skolans undervisning.]]>Fri, 02 Nov 2018 13:47:49 GMThttps://www.skolsystemet.com/skolsystemetblogg/skolovningarna-har-en-historiaNågot som förknippas med inlärning är utförandet av övningar. Dessa är ofta knutna till ett skriftligt material eller en muntlig genomgång. Ibland görs en muntlig genomgång av samma material som det skriftliga.

Vad är då en övning? Det kan skifta från ämne till ämne. Det kan röra sig frågor kring innehållet i en text, diskussionsfrågor, filosofiska spörsmål. I språk kan det vara grammatiska problem som tas upp, i matematik uppgifter för att öva på att lösa ett matematiskt problem. Ofta övas samma sak många gånger.

Övningsuppgifterna kan sägas ha en historia. Här ska några nedslag göras. På 1800-talet hölls den s.k. formalbildningen högt. Idén var att elevens tankeförmåga gynnades av att man fokuserade på övningar. Genom att traggla böjningsmönster i latin och lära sig lösa matematiska problem uppövades hjärnan (eller själen som det hette då). Allsköns positiva effekter skulle detta få, allt från ett harmoniskt sinnelag till ett skarpare omdöme.

Även andra pedagogiska tankeströmningar betonade vikten av övningar. Johann Heinrich Pestalozzi var en av tidens mest namnkunniga pedagoger. Enligt honom skulle kunskapsinnehållet brytas ned till sina minsta beståndsdelar. Dessa skulle stegvis öka i svårighetsgrad. Varje steg i denna utveckling från det enkla till det svårare skulle övas ordentligt så att eleven behärskade det. Allt hade sina elementära beståndsdelar, sitt ”a-b-c”, och genom att så småningom använda dem i mer komplexa figurationer ökade kunskapsmängden.

En tredje teori som förespråkar övningar i stor skala är behaviorismen. Denna filosofi om inlärning menar att eleverna ska utföra så stor mängd övningar att reflexer uppstår. Kunskaperna ska ”sitta i ryggmärgen” som det heter. Det ska gå att väcka eleven mitt i natten och då ska den kunna rabbla det inlärda utan att tveka.

Genom repetition ska eleven memorera kunskaperna och genom att belönas för uppnådd förmåga och bestraffas när eleven gör fel ska eleven stimuleras till ökad kunskapsinhämtning.

Denna ”betingning” som upptäcktes av Ivan Pavlov och utvecklades av bl.a. Burrhus Frederic Skinner spelade en stor roll för det sena 1900-talets pedagogiska debatt. Eleven sågs som en varelse som skulle styras likt ett försöksdjur. Inlärning skulle bli effektiv och pedagogiken skulle kunna mekaniseras.

Alla dessa teorier har lett till att skolan ägnar stor del av undervisningstiden åt övningar. Till viss del är det försvarbart och oundvikligt, speciellt i den tidiga lärogången då läs-och skrivkunnighet ska läras ut.

Under senare årskurser är det mer tveksamt om övningarna har den avsedda effekten. Att upprepa samma övning gång på gång gör att eleven inte lär sig något nytt, det blir enahanda. Innehåll saknas och kunskapsmängden förblir konstant.

Med en informativ pedagogik är siktet inställt annorlunda. Eleven får ta del av problem och frågor i anslutning till livet och den samtida verkligheten. De små stegen och problemen av ringa vikt som ofta premieras i t.ex. matematik får står tillbaka och ersättas av verkliga, historiskt betydelsefulla frågor.
​
Med informativ pedagogik kan mer läras in och bättre förståelse uppnås. Övningsuppgifternas antal kan minska och innehållet på lektionerna kan öka. ]]>Sun, 14 Oct 2018 12:16:02 GMThttps://www.skolsystemet.com/skolsystemetblogg/gor-vetenskapen-mer-mansklig​Man kan ifrågasätta enkelheten i mycket som lärs ut i skolan. Det får inte vara för komplicerat, då förstår inte eleven, heter det. Men förenklar man för mycket blir undervisningen vilseledande.

Enkla definitioner av något kan vara missvisande och leda till sämre förståelse hos eleven.

På frågan om vad elektricitet är kan ett rätt svar vara ”elektromagnetism”. Men detta ger ingen bred förståelse av fenomenet. Det blir en glosa, en synonym som ska läras in till ett prov.

Ett annat exempel är ”vad är syre”? I skolan blir det ett ämne med en viss placering i det periodiska systemet. Parat med några egenskaper hos syret ges höga poäng på ett prov.

Men syret har namngivits av forskare, det finns en mänsklig inblandning som inte alltid framkommer i skolan. Ämnet med det atomnumret, med de egenskaperna har studerats, upptäckts och namngivits av vetenskapsmän. Det är ett ämne som kallas för syre.

På samma sätt kan många geografiska lokaliteter ges en mänsklig dimension. På frågan ”var ligger Nya Zeeland”? blir svaret placeringen på en världskarta. Men man kan också ställa frågan annorlunda: var ligger platsen som kallas Nya Zeeland, som ”upptäcktes” av James Cook 1769, en upptäckt som sedan följdes av upptäckten av Australien?

Om man på detta sätt angriper lärostoffet görs vetenskapen mer mänsklig, mindre abstrakt. Kunskapen är inte given av gud, den har en historia och har skapats av människan.

Att benämna saker hör vetenskapen till. Alla kemiska ämnen ska ha ett namn. Alla stjärnor i universum likaså. Eleven blir bekant med vetenskapen som mänsklig verksamhet om läraren undviker enkla definitioner och glosor. Att förklara elektricitet kräver mer än att ge eleven en fras att lära in. Det är svårt och då kan vetenskapshistoria och berättande om vetenskapens praktik underlätta förståelsen.

Detta förfaringssätt kan speciellt passa sekundärundervisningen. Då har eleven utvecklat ett kritiskt tänkande och kan uppskatta att se igenom de enkla definitionerna och förklaringarna och ta till sig den komplexa verkligheten.

Att såsom är fallet idag kräva att eleverna infogar de inlärda termerna i ett språkligt sammanhang är endast delvis bättre. Det är fortfarande i grunden glosor som lärs in.

Således: gör vetenskapen mer mänsklig genom att berätta om vetenskapens historia, om upptäckter och experiment. Den blir mer lättillgänglig och intressant för eleven och i viss mån även mer sanningsenlig.

]]>Tue, 09 Oct 2018 12:48:06 GMThttps://www.skolsystemet.com/skolsystemetblogg/informera-om-hur-man-skriver​Vid en övning där eleven ska skriva något, t.ex. argumentera för något, beskriva något fenomen, sammanfatta något eller skriva en kort berättelse, förekommer inte alltid information om hur man kan göra.

Eleven lämnas ensam utan stöttning av läraren och ska klara uppgiften själv. Det som eleven bär med sig blir avgörande, d.v.s. om eleven är bekant med skrivande, om eleven kanske läser eller kommer från ett hem där det förekommer läsning, så blir resultatet bättre än för dem som kommer från ett hem utan sådana traditioner.

Dessa erfarenheter eller kanske ren talang kan leda till att övningen slår väl ut. Men eleven har kanske inte lärt sig så mycket. Utan hjälp att skriva förblir den på samma nivå som innan övningen startade.

Ändå kan information ges. Det finns metoder och förfaringssätt som kan vara bra att känna till, både i stort och inför själva övningen. Jag ska här nämna två.

Ett första sätt att lämna sådan information är att presentera mallar. I en mall ges ett exempel på hur eleven kan gå tillväga. Den tipsar om hur innehållet kan organiseras och genom att göra som det står i mallen klarar eleven uppgiften.

Med flera mallar ökar kunskapsmängden. Eleven kan lära sig flera sätt att skriva och kan välja vilket alternativ som passar den bäst.

En andra metod att lära ut hur man kan skriva är att isolera beståndsdelar av texten. En beståndsdel i det här sammanhanget skulle vara ett avsnitt som kan identifieras och avgränsas. Genom att sedan kombinera dessa avsnitt på ett personligt sätt uppnår eleven förmåga att skriva texten.

Som exempel kan här anges en typisk övning: skriva en skönlitterär berättelse. Om läraren ger information om hur en sådan kan konstrueras ökar elevens förutsättningar att skriva den. Viktigt är här att berätta om alla beståndsdelar, inte bara ett fåtal.

Läraren kan informera om att en skönlitterär berättelse kan innehålla flera delar (det kan vara svårt att få med alla men det gäller att försöka). Det kan finnas miljöskildring, beskrivningar av föremål, inredning, omgivningar, natur etc. En karaktär kan introduceras och dennes utseende, tankar, kläder, historia kan beskrivas. Denna karaktär kan t.ex. minnas något, se något, eller drömma. Om det finns fler karaktärer kan dialog uppkomma. En handling kan uppstå om något händer och en tidslinje upprättas.

Endast beskriva drömmar eller yttre föremål var en gång modernistiska tekniker. Skriva endast dialog eller helt undvika dialog är andra sätt. Läraren kan komma in på 1900-talets litteraturhistoria och berätta om de olika stilar som odlades inom modernismen.
​
Genom att på detta sätt meddela eleven om hur texter kan skrivas blir eleven säkrare och kan sätta samman en text lättare. Det blir en vägledning och höjer elevens förmåga att komponera en text. Förmodligen blir det genomsnittliga kvaliteten på uppsatserna bättre och eleven lär sig mer.

]]>