Allmänbildning är, trots sitt namn och sin breddning av bildningsidealet, kunskaper i ett begränsat antal ämnen. Många ämnesområden kommer inte i fråga när man ska definiera vad allmänbildning är. Om bildning, som är ännu snävare, är kunskaper i historia och kulturrelaterade ämnen, är allmänbildning en sorts populariserad version av denna. I stället för namn på kända författare och konstnärer och historiska personer och händelser innefattar allmänbildning namn på sportstjärnor och kända, populära artister.

Kunskaper i ekonomi, politik och medicin hör t.ex. varken bildning eller allmänbildning till. Kanske för att de inte lärs ut i skolan. Vad som anses tillhöra bildning eller allmänbildning är delvis avhängigt av vad som lärs ut i skolan. Det skolan behandlar är en del av allmänbildningen. Den andra, viktiga, källan till allmänbildning är media. Spridningen av innehållet i massmedia gör att kunskaperna når hela befolkningen och en allmänbildande roll uppstår för media.

Allmänbildningen består främst av fakta. Det är minnes kunskaper. Några viktigare insikter eller större förståelse rör det sig inte om. Det är inte heller yrkeskunskaper, ger ingen förståelse av samhällets funktionssätt och leder inte till någon praktisk livskompetens. Kunskaperna är ytliga och begränsade.

Om definitionen av allmänbildning är faktakunskaper inhämtade i skolan och media blir följden att nya ämnen i skolan leder till en ny allmänbildning och kunskaper i t.ex. politik, media, medicin, juridik, ekonomi och teknik skulle bli mindre främmande för allmänheten.

Om undervisningen fokuserade på ett mer verklighetsnära behärskande av dessa ämnen skulle den kunna utgöra stommen i en ny kunskapsbas. Eleven och sedan medborgaren skulle kunna ta del i samhällsbygget och vara mer aktiva i det på ett nytt sätt. Att lära sig för att verka i stället för att enbart lära sig fakta skulle kunna motverka passivitet.
​
Allmänbildning skulle fortsätta vara faktakunskaper men berikas av de nya ämnena i skolan. Skolan skulle kunna bli en del av en vidgad medvetenhet och erbjuda ett nytt kunskapsinnehåll. Dessa nya kunskaper skulle kunna leda till en ny allmänbildning och i förlängningen även påverka bildningsbegreppet.

Man kan undervisa i litteratur på olika sätt. Man kan presentera en text för genomläsning och lära ut saker kring den litterära texten. Ibland kan författarens liv tas upp eller den tid som författaren levde i. Författaren kan ses som ett led i en litteraturhistorisk utveckling. Det händer även att författarens verk räknas upp och sätts i samband med varandra.

Mer sällan händer det att enskilda verk presenteras utan att eleven behöver läsa något.

Det har dock flera fördelar. Eleven kommer nära en text (ofta en klassiker) och blir bekant med den utan att behöva ägna lång tid åt läsning. De mentala skrankor som finns mellan en människa och ett stort konstverk suddas ut. Läraren kan komma in på hur verket konstruerats, berättarteknik, karaktärsteckning, miljöskildring, dramaturgi och annat som konstituerar ett verk kan gås igenom i detalj.

Genom att studera ett klassiskt verk på detta sätt kan man komma in på begreppet kvalité. Vad gör en text till ett klassiskt verk? Vilka kriterier gäller när man ska bedöma en text?

Att berätta handlingen, nämna kända karaktärer, kända episoder, genom att presentera klassiska citat uppnås också en allmänbildning på ett snabbare sätt än om eleven läst hela verken. Att läsa ett verk tar många månader i anspråk. Det är ogörligt att hinna med mer än något enstaka verk med denna metod. Med berättande pedagogik kan fler texter studeras och granskas.

Ett intresse för litteratur kan väckas med den berättande metoden och stimulera till litteraturkonsumtion i framtiden. Man går ifrån metoden att ge att läsa och ägnar mer tid åt att på ett lättillgängligt sätt framlägga innehållet. Fler texter kan studeras och elevens allmänbildning ökar.

Här ska elevens inlärningskapacitet inte underskattas. Många verk kan gås igenom på detta översiktliga sätt. Några svenska verk som passar till denna berättande pedagogik kan vara Strindbergs ”Hemsöborna”, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” och ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg. Dessa har en handling som fascinerar och utgör goda exempel på framgångsrika texter där handling och karaktärsteckning, miljöskildring och psykologi spelas ut på ett intressant sätt och där det finns kända karaktärer.

Man kan också tänka sig att man har ett moment där man diskuterar Shakespeares skapande (världen är numera engelskspråkig). Här kan handlingen i pjäser redogöras för i korta drag och kända partier kan gås igenom liksom de dramaturgiska knep som författaren använt. ”Romeo och Julia, ”Hamlet” kan vara några exempel som kan studeras. Namnen är förmodligen kända av eleven och därmed kan mer uppmärksamhet kanske uppammas.
​
Att på detta sätt snabbutbilda eleven i litteratur skulle inte vara någon ”genväg till bildning” utan vara ett första steg in på litteraturens område. Pedagogiken skulle uppmuntra till att läsa andra verk. Kanske vill eleven till och med läsa dem som läraren gått igenom för att de har stiftat bekantskap med dem och vill njuta av dem igen.