​Skolans arv från 1800-talets skolreformer är betydande. Av särskilt intresse är kanske idéerna om "formalbildning". Dessa tycks ha sitt ursprung i 1700-talsfilosofen Cristian Wolffs tankar om själens beskaffenhet. Hans idéer kom att spela en stor roll för det pedagogiska tänkandet och speciellt när läroverken inrättades.

Det antogs att själen bestod av olika delar eller egenskaper, så kallade själsförmögenheter. Dessa skulle övas i skolan och denna övning skulle ge eleven en harmonisk personlighet.

”Den ojämförligt mest spridda uppfattningen om läroverkets mål.....….var att lärjungarnas själsförmögenheter skulle övas och utvecklas.” skriver Lars H. Nihlén i sin bok ”Nyhumanism och medborgarfostran. Åsikter om läroverkets målsättning 1820-1880” (sid 31). Idéerna var förhärskande under hela 1800-talet och ansågs så självklara att de sällan ifrågasattes.

Själsförmögenheterna var olika till antalet hos olika filosofer. Ibland bestod de av känslorna, förståndet och viljan. Denna tredelning var den vanligaste. Dessa hade då som verksamhetsområden det estetiska, tanken och handlingen.

Vissa ämnen ansågs speciellt viktiga i övandet av själsförmögenheterna, de var "formalbildande". Språk och matematik var de mest betydelsefulla, särskilt grammatiken i språkundervisningen. Den övade de intellektuella krafterna. Regelbundenheten i böjningsmönstren utvecklade de högra anlagen och ledde till klart tänkande.

Det bästa språket för dessa ändamål var latinet, ansåg man. Det var dött och förändrades inte längre vilket man tyckte var en fördel framför moderna språk. Just grammatiken var det högsta medlet att nå formalbildning, enligt t.ex. Esaias Tegnér. Den "övade minnet och skärpte omdömet".

De flesta pedagoger höll med. Studier av ordbildning och meningsbyggnad gav en grund till sund logik. Latinets alla böjningsformer uttryckte meningsvariationer på ett fullständigt sätt.

Redan tidigt i lärogången skulle grammatikundervisningen börja. Den skulle sedan kompletteras med litteratur och filologi. Språket skulle inledas med grammatik och läsning av texter skulle sedan följa i de senare klasserna.

I mindre grad ansågs naturvetenskap formalbildande, enligt Nihlén. Först och främst skulle de klassiska språken läras in. Kunde man de klassiska språken underlättades studierna i naturvetenskap. Dessa var alltså underordnade och av mindre betydelse i undervisningen.

Idag har nog matematiken och naturvetenskapen tagit över som formalbildningsmedel. Eleven lär sig tänka logiskt, som det heter, och matematikens alla lagar anses fostrande att lära sig följa. Lagar finns även i de naturvetenskapliga ämnena och att bemästra dessa har en utvecklande effekt på elevens sinne.

Ett nytt ämne som man kan nämna i detta sammanhang är programmering som ska införas på schemat hösten 2018. Det är frestande och traditionsenligt att anse, öppet eller outtalat, att detta ämne skulle leda till utvecklandet av logiskt tänkande som kan tillämpas överallt i livet precis som ansågs vara fallet med 1800-talets formalbildande ämnen.

Även om formalbildningen inte ofta nämns idag finns tankarna kvar. De uttrycks i andra termer; ”själen” får ge plats åt ”hjärnan”, de filosofiska spekulationerna ersätts av forskningsresultat i ämnen som psykologi, olika typer av hjärnforskning, etc. Att ämnen som språk och matematik har en positiv inverkan på barnets psyke är fortfarande en teori som omhuldas av många.

Dessa teorier anser jag vara felaktiga. Det är inte grammatik och matematik som en elev främst behöver behärska, det är kunskaper i ekonomi, lagstiftning, media och annat. Att döda språk skulle vara mer betydelsefulla än de levande är en fatal missuppfattning, vilket leder till en klyvning av elevens livssituation: vad som sker inne i skolan har då ingen relation till vad som sker utanför.

Undervisningen ska vara levande och intressant för eleven, den ska vara relevant och förbereda för ett liv utanför skolan. Tanken att vissa ämnen lär dig tänka bättre är förfelad. Övar man latinsk grammatik så kan man endast latinsk grammatik. Den går inte att tillämpa i samhället.

Jag skulle hävda att fastän skolan har utvecklats sedan 1800-talet så finns formalbildningstänkandet kvar. Det ligger latent i många delar av undervisningen. Övningar av matematiska och grammatiska problem anses fortfarande välgörande för hjärnans utveckling. Latinet är kanske borta men inte tankarna om formalbildning.

Jag har på annat håll på denna blogg hävdat (se inlägg från den 17 maj 2018) att de flesta ämnena i skolan är humanistiska. De ägnar sig åt gångna tiders konst, litteratur, vetenskap eller historia. Några studier där samtiden avhandlas eller ämnen som på ett tydligare sätt knyter an till verkligheten saknas.

Detta gör att eleven inte lär känna mycket av den värld som omger den. Innanför skolans väggar studeras saker som eleven inte får någon användning för. De hjälper inte när eleven efter avslutad skolgång ska ge sig ut i samhället för att försörja sig.

Skolan alienerar. Den har ett stort ansvar när det gäller bristen på kunskaper om samhället hos eleven. Den förbereder inte för ett liv utanför skolan. Det är som om eleven skulle studera och bilda sig hela livet, inte arbeta.

Man kan tala om en humanistisk alienering. Enligt traditionen ska ämnen som lagstiftning, ekonomi, politik, media inte studeras i skolan. Endast humanistiska ämnen tas upp och dessa gör inte eleven någon tjänst när det gäller att förstå samhället eller klara sig i det.

Även reformpedagogiken dras med samma inställning. De förordar i stort samma ämnen som den traditionella skolan. Timplanen ligger fast; konst, vetenskap, historia och matematik (som jag hävdar är humanistisk till sin karaktär) föreslås som studieämnen. I t.ex. Waldorf-pedagogiken följs denna modell med speciellt konst som favoritämne.

Alieneringen av eleven kan få allvarliga konsekvenser. Eleven känner sig främmande inför samhället vilket skapar en motsättning som kan vara fatal. Det kan leda till ett eleven ogillar samhället. Det man är främmande inför förstår man inte och det är vanligt att man då tar avstånd från det.

För en elev som t.ex. går ut grundskolan utan godkända betyg och därmed blir utan gymnasiebetyg kan detta vara förödande. Utan vetskap om hur samhället fungerar står den hjälplös. Arbetsmarknaden, yrkesutbildningar, arbetsrätt, är helt okända för den. Oförberedd har eleven sämre förutsättningar att klara sig än vad som varit fallet om den fått utbildning i mer samhällsnära ämnen.

Denna elev ska sedan också rösta och ett ideal som är eftersträvansvärt är väl att skapa elever som förstår hur samhället fungerar, vet vilka lagstiftning som gäller och som kan orientera sig ekonomiskt och politiskt.

Att ogilla samhället kan också innebära att eleven inte förstår de möjligheter som finns i det. Samhället kan ses som något fientligt och förtryckande, något som främst innefattar förbud som hindrar människan från att leva fritt.

Men det är att inte känna till de möjligheter som finns. Friheterna är många: mötesfrihet, näringsfrihet, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter respekteras, etc. Alla har rätt att starta en förening, yttra sig i media, bilda företag. Ett socialt trygghetssystem gör att den absoluta fattigdomen har avhjälpts.

Eleven kan söka ett jobb, gå en utbildning, ägna sig åt fritidsintressen, resa fritt. Lagstiftarna har försökt skapa rättvisa lagar, konsumentskydd är reglerad i lag och försäkringar kan öka tryggheten.
​
Dessa kunskaper kan delges eleven under skolgången och förhindra det främlingskap som många känner inför samhället som stammar ur avsaknad av kunskaper. Skolan borde ägna sig åt att förbereda för livet i samhället. Som det nu är har den humanistiska traditionen företräde: eleven blir strandsatt i samhället eftersom den inte besitter insikter om det samtida.