​Man kan ifrågasätta enkelheten i mycket som lärs ut i skolan. Det får inte vara för komplicerat, då förstår inte eleven, heter det. Men förenklar man för mycket blir undervisningen vilseledande.

Enkla definitioner av något kan vara missvisande och leda till sämre förståelse hos eleven.

På frågan om vad elektricitet är kan ett rätt svar vara ”elektromagnetism”. Men detta ger ingen bred förståelse av fenomenet. Det blir en glosa, en synonym som ska läras in till ett prov.

Ett annat exempel är ”vad är syre”? I skolan blir det ett ämne med en viss placering i det periodiska systemet. Parat med några egenskaper hos syret ges höga poäng på ett prov.

Men syret har namngivits av forskare, det finns en mänsklig inblandning som inte alltid framkommer i skolan. Ämnet med det atomnumret, med de egenskaperna har studerats, upptäckts och namngivits av vetenskapsmän. Det är ett ämne som kallas för syre.

På samma sätt kan många geografiska lokaliteter ges en mänsklig dimension. På frågan ”var ligger Nya Zeeland”? blir svaret placeringen på en världskarta. Men man kan också ställa frågan annorlunda: var ligger platsen som kallas Nya Zeeland, som ”upptäcktes” av James Cook 1769, en upptäckt som sedan följdes av upptäckten av Australien?

Om man på detta sätt angriper lärostoffet görs vetenskapen mer mänsklig, mindre abstrakt. Kunskapen är inte given av gud, den har en historia och har skapats av människan.

Att benämna saker hör vetenskapen till. Alla kemiska ämnen ska ha ett namn. Alla stjärnor i universum likaså. Eleven blir bekant med vetenskapen som mänsklig verksamhet om läraren undviker enkla definitioner och glosor. Att förklara elektricitet kräver mer än att ge eleven en fras att lära in. Det är svårt och då kan vetenskapshistoria och berättande om vetenskapens praktik underlätta förståelsen.

Detta förfaringssätt kan speciellt passa sekundärundervisningen. Då har eleven utvecklat ett kritiskt tänkande och kan uppskatta att se igenom de enkla definitionerna och förklaringarna och ta till sig den komplexa verkligheten.

Att såsom är fallet idag kräva att eleverna infogar de inlärda termerna i ett språkligt sammanhang är endast delvis bättre. Det är fortfarande i grunden glosor som lärs in.

Således: gör vetenskapen mer mänsklig genom att berätta om vetenskapens historia, om upptäckter och experiment. Den blir mer lättillgänglig och intressant för eleven och i viss mån även mer sanningsenlig.

​Vid en övning där eleven ska skriva något, t.ex. argumentera för något, beskriva något fenomen, sammanfatta något eller skriva en kort berättelse, förekommer inte alltid information om hur man kan göra.

Eleven lämnas ensam utan stöttning av läraren och ska klara uppgiften själv. Det som eleven bär med sig blir avgörande, d.v.s. om eleven är bekant med skrivande, om eleven kanske läser eller kommer från ett hem där det förekommer läsning, så blir resultatet bättre än för dem som kommer från ett hem utan sådana traditioner.

Dessa erfarenheter eller kanske ren talang kan leda till att övningen slår väl ut. Men eleven har kanske inte lärt sig så mycket. Utan hjälp att skriva förblir den på samma nivå som innan övningen startade.

Ändå kan information ges. Det finns metoder och förfaringssätt som kan vara bra att känna till, både i stort och inför själva övningen. Jag ska här nämna två.

Ett första sätt att lämna sådan information är att presentera mallar. I en mall ges ett exempel på hur eleven kan gå tillväga. Den tipsar om hur innehållet kan organiseras och genom att göra som det står i mallen klarar eleven uppgiften.

Med flera mallar ökar kunskapsmängden. Eleven kan lära sig flera sätt att skriva och kan välja vilket alternativ som passar den bäst.

En andra metod att lära ut hur man kan skriva är att isolera beståndsdelar av texten. En beståndsdel i det här sammanhanget skulle vara ett avsnitt som kan identifieras och avgränsas. Genom att sedan kombinera dessa avsnitt på ett personligt sätt uppnår eleven förmåga att skriva texten.

Som exempel kan här anges en typisk övning: skriva en skönlitterär berättelse. Om läraren ger information om hur en sådan kan konstrueras ökar elevens förutsättningar att skriva den. Viktigt är här att berätta om alla beståndsdelar, inte bara ett fåtal.

Läraren kan informera om att en skönlitterär berättelse kan innehålla flera delar (det kan vara svårt att få med alla men det gäller att försöka). Det kan finnas miljöskildring, beskrivningar av föremål, inredning, omgivningar, natur etc. En karaktär kan introduceras och dennes utseende, tankar, kläder, historia kan beskrivas. Denna karaktär kan t.ex. minnas något, se något, eller drömma. Om det finns fler karaktärer kan dialog uppkomma. En handling kan uppstå om något händer och en tidslinje upprättas.

Endast beskriva drömmar eller yttre föremål var en gång modernistiska tekniker. Skriva endast dialog eller helt undvika dialog är andra sätt. Läraren kan komma in på 1900-talets litteraturhistoria och berätta om de olika stilar som odlades inom modernismen.
​
Genom att på detta sätt meddela eleven om hur texter kan skrivas blir eleven säkrare och kan sätta samman en text lättare. Det blir en vägledning och höjer elevens förmåga att komponera en text. Förmodligen blir det genomsnittliga kvaliteten på uppsatserna bättre och eleven lär sig mer.