Skolans arv från 1800-talets skolreformer är betydande. Av särskilt intresse är kanske idéerna om "formalbildning". Dessa tycks ha sitt ursprung i 1700-talsfilosofen Cristian Wolffs tankar om själens beskaffenhet. Hans idéer kom att spela en stor roll för det pedagogiska tänkandet och speciellt när läroverken inrättades.
Det antogs att själen bestod av olika delar eller egenskaper, så kallade själsförmögenheter. Dessa skulle övas i skolan och denna övning skulle ge eleven en harmonisk personlighet. ”Den ojämförligt mest spridda uppfattningen om läroverkets mål.....….var att lärjungarnas själsförmögenheter skulle övas och utvecklas.” skriver Lars H. Nihlén i sin bok ”Nyhumanism och medborgarfostran. Åsikter om läroverkets målsättning 1820-1880” (sid 31). Idéerna var förhärskande under hela 1800-talet och ansågs så självklara att de sällan ifrågasattes. Själsförmögenheterna var olika till antalet hos olika filosofer. Ibland bestod de av känslorna, förståndet och viljan. Denna tredelning var den vanligaste. Dessa hade då som verksamhetsområden det estetiska, tanken och handlingen. Vissa ämnen ansågs speciellt viktiga i övandet av själsförmögenheterna, de var "formalbildande". Språk och matematik var de mest betydelsefulla, särskilt grammatiken i språkundervisningen. Den övade de intellektuella krafterna. Regelbundenheten i böjningsmönstren utvecklade de högra anlagen och ledde till klart tänkande. Det bästa språket för dessa ändamål var latinet, ansåg man. Det var dött och förändrades inte längre vilket man tyckte var en fördel framför moderna språk. Just grammatiken var det högsta medlet att nå formalbildning, enligt t.ex. Esaias Tegnér. Den "övade minnet och skärpte omdömet". De flesta pedagoger höll med. Studier av ordbildning och meningsbyggnad gav en grund till sund logik. Latinets alla böjningsformer uttryckte meningsvariationer på ett fullständigt sätt. Redan tidigt i lärogången skulle grammatikundervisningen börja. Den skulle sedan kompletteras med litteratur och filologi. Språket skulle inledas med grammatik och läsning av texter skulle sedan följa i de senare klasserna. I mindre grad ansågs naturvetenskap formalbildande, enligt Nihlén. Först och främst skulle de klassiska språken läras in. Kunde man de klassiska språken underlättades studierna i naturvetenskap. Dessa var alltså underordnade och av mindre betydelse i undervisningen. Idag har nog matematiken och naturvetenskapen tagit över som formalbildningsmedel. Eleven lär sig tänka logiskt, som det heter, och matematikens alla lagar anses fostrande att lära sig följa. Lagar finns även i de naturvetenskapliga ämnena och att bemästra dessa har en utvecklande effekt på elevens sinne. Ett nytt ämne som man kan nämna i detta sammanhang är programmering som ska införas på schemat hösten 2018. Det är frestande och traditionsenligt att anse, öppet eller outtalat, att detta ämne skulle leda till utvecklandet av logiskt tänkande som kan tillämpas överallt i livet precis som ansågs vara fallet med 1800-talets formalbildande ämnen. Även om formalbildningen inte ofta nämns idag finns tankarna kvar. De uttrycks i andra termer; ”själen” får ge plats åt ”hjärnan”, de filosofiska spekulationerna ersätts av forskningsresultat i ämnen som psykologi, olika typer av hjärnforskning, etc. Att ämnen som språk och matematik har en positiv inverkan på barnets psyke är fortfarande en teori som omhuldas av många. Dessa teorier anser jag vara felaktiga. Det är inte grammatik och matematik som en elev främst behöver behärska, det är kunskaper i ekonomi, lagstiftning, media och annat. Att döda språk skulle vara mer betydelsefulla än de levande är en fatal missuppfattning, vilket leder till en klyvning av elevens livssituation: vad som sker inne i skolan har då ingen relation till vad som sker utanför. Undervisningen ska vara levande och intressant för eleven, den ska vara relevant och förbereda för ett liv utanför skolan. Tanken att vissa ämnen lär dig tänka bättre är förfelad. Övar man latinsk grammatik så kan man endast latinsk grammatik. Den går inte att tillämpa i samhället. Jag skulle hävda att fastän skolan har utvecklats sedan 1800-talet så finns formalbildningstänkandet kvar. Det ligger latent i många delar av undervisningen. Övningar av matematiska och grammatiska problem anses fortfarande välgörande för hjärnans utveckling. Latinet är kanske borta men inte tankarna om formalbildning.
0 Comments
Jag har på annat håll på denna blogg hävdat (se inlägg från den 17 maj 2018) att de flesta ämnena i skolan är humanistiska. De ägnar sig åt gångna tiders konst, litteratur, vetenskap eller historia. Några studier där samtiden avhandlas eller ämnen som på ett tydligare sätt knyter an till verkligheten saknas.
Detta gör att eleven inte lär känna mycket av den värld som omger den. Innanför skolans väggar studeras saker som eleven inte får någon användning för. De hjälper inte när eleven efter avslutad skolgång ska ge sig ut i samhället för att försörja sig. Skolan alienerar. Den har ett stort ansvar när det gäller bristen på kunskaper om samhället hos eleven. Den förbereder inte för ett liv utanför skolan. Det är som om eleven skulle studera och bilda sig hela livet, inte arbeta. Man kan tala om en humanistisk alienering. Enligt traditionen ska ämnen som lagstiftning, ekonomi, politik, media inte studeras i skolan. Endast humanistiska ämnen tas upp och dessa gör inte eleven någon tjänst när det gäller att förstå samhället eller klara sig i det. Även reformpedagogiken dras med samma inställning. De förordar i stort samma ämnen som den traditionella skolan. Timplanen ligger fast; konst, vetenskap, historia och matematik (som jag hävdar är humanistisk till sin karaktär) föreslås som studieämnen. I t.ex. Waldorf-pedagogiken följs denna modell med speciellt konst som favoritämne. Alieneringen av eleven kan få allvarliga konsekvenser. Eleven känner sig främmande inför samhället vilket skapar en motsättning som kan vara fatal. Det kan leda till ett eleven ogillar samhället. Det man är främmande inför förstår man inte och det är vanligt att man då tar avstånd från det. För en elev som t.ex. går ut grundskolan utan godkända betyg och därmed blir utan gymnasiebetyg kan detta vara förödande. Utan vetskap om hur samhället fungerar står den hjälplös. Arbetsmarknaden, yrkesutbildningar, arbetsrätt, är helt okända för den. Oförberedd har eleven sämre förutsättningar att klara sig än vad som varit fallet om den fått utbildning i mer samhällsnära ämnen. Denna elev ska sedan också rösta och ett ideal som är eftersträvansvärt är väl att skapa elever som förstår hur samhället fungerar, vet vilka lagstiftning som gäller och som kan orientera sig ekonomiskt och politiskt. Att ogilla samhället kan också innebära att eleven inte förstår de möjligheter som finns i det. Samhället kan ses som något fientligt och förtryckande, något som främst innefattar förbud som hindrar människan från att leva fritt. Men det är att inte känna till de möjligheter som finns. Friheterna är många: mötesfrihet, näringsfrihet, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter respekteras, etc. Alla har rätt att starta en förening, yttra sig i media, bilda företag. Ett socialt trygghetssystem gör att den absoluta fattigdomen har avhjälpts. Eleven kan söka ett jobb, gå en utbildning, ägna sig åt fritidsintressen, resa fritt. Lagstiftarna har försökt skapa rättvisa lagar, konsumentskydd är reglerad i lag och försäkringar kan öka tryggheten. Dessa kunskaper kan delges eleven under skolgången och förhindra det främlingskap som många känner inför samhället som stammar ur avsaknad av kunskaper. Skolan borde ägna sig åt att förbereda för livet i samhället. Som det nu är har den humanistiska traditionen företräde: eleven blir strandsatt i samhället eftersom den inte besitter insikter om det samtida. Betyg i skolan brukar försvaras av bland annat två argument. Det första är att eleverna måste rangordnas. De bästa ska skiljas ut för att sedan fortsätta studera och sedermera ingå i statsapparaten eller näringslivet där de ska tjäna nationen.
Det andra är att de ska motivera eleven. Eleven tävlingsinstinkt ska odlas och de ska delta i en kapplöpning där det gäller slå sina kamrater i intellektuella prestationer. Båda dessa motiv till betyg i skolan kan ifrågasättas. När det gäller rangordning så är det oändligt många elever som utvecklar ett motstånd mot skolan. Ett av skälen till det kan vara att de inte uppskattar samhällets behov av att sortera dem i tidig ålder och bestämma över deras yrkesval. Motståndet gör att de inte pluggar till proven och därmed får låga betyg. Det är inte brist på begåvning hos dessa elever utan brist på lydnad och motivation. Att rangordnas intellektuellt är heller ingen angenäm upplevelse. Får man dåliga betyg stämplas man som dum vilket kan vara traumatiskt. Konflikter mellan elever kan bli följden av detta och ett ohälsosamt klimat kan uppstå i klassrummet. Ofta anses det opassande att plugga till prov bland eleverna. Betygshetsen förfelar sin verkan och skapar passivitet och ointresse. Det är också tveksamt om proven är goda begåvningsmätare. Endast ett fåtal förmågor mäts; ofta sådant som t.ex. att tala, skriva och då använda sig av en inlärd vokabulär. Dessa är i och för sig viktiga men samhället frågar också efter andra färdigheter som t.ex. mognad och social kompetens som inte betygssätts i skolan. Betygen ska också ha en viss spridning, alla kan inte få bra betyg. De sämre betygen behövs för att statistiken ska se bra ut. Dagens betygshets som inställt sig efter de senaste kursplanerna gynnar inte eleven, främst för att kunskaperna inte är anpassade till dagens verklighet. Kunskaperna pluggas in till prov och glöms sedan bort. Eleven förstår att betygen är en konstruktion som samhället använder sig av för att förtrycka eleven. Betyg är något som är till för skolan och samhället som sorteringsmekanism. Den är inte till för elevens inlärning. Hur många begåvningar går inte förlorade i sorteringen vid tidig ålder med hjälp av prov? Deras framtid bestäms av skolresultatet som till stor del bygger på betygsatta prov. I stället borde skolan vara så intressant och lärorik att betyg inte behövs. Motivationen skulle bli större än med dagens betygssystem. Eleven vill lära sig om innehållet är relevant och allsidigt. Den lär sig mer och färdigheter utvecklas fortare. Betyg behövs inte, varken för rangordning eller för att höja studiemotivationen hos eleven. Låt eleven lära sig för att undervisningen är intressant och viktig, inte för att få bra betyg. Många av de stora reformpedagogerna, t.ex. Lev Vygotskij, Johann Heinrich Pestalozzi eller Maria Montessori hävdade att kunskap kommer inifrån. Kunskap uppstår inom eleven och eleven ska stimuleras att lära sig själv.
Därmed reduceras lärarens roll till någon som hjälper eleven att uppnå denna kunskap. Läraren ska tillhandahålla verktyg för elevens egen kunskapsutveckling. Maria Montessori tyckte att ”ingen kan lära någon något”. Endast en elev som själv får utveckla sin förmåga att lära sig kan nå kunskap. John Dewey, en annan reformpedagog, menade att undervisningen skulle utgå från elevens egna erfarenheter. På så sätt skulle det inlärda ha en relation till elevens föreställningsvärld. Eleven skulle själv ”upptäcka” rön och slutsatser och därmed lära sig mer. Dessa teorier är enligt min mening felaktiga. Att som Montessori hävda att ingen kan lära någon något är nonsens och går emot allmän sunt förnuft. Det gäller både teoretiska och praktiska ämnen. I Montessoris fall kan det finnas en poäng när det gäller små barn. Dessa lär sig ofta under lek. Att säga exakt hur legobitar ska sättas ihop är kanske förfelat. Då är det bättre om barnet självt lär sig hur man gör, experimenterar och kommer på sätt att gå tillväga. När det gäller Deweys åsikter om elevens erfarenheter som grund för undervisningen så faller de platt till marken eftersom elevens erfarenheter är så få. Eleven har inte levt länge, inte upplevt eller erfarit mycket. Det är en fattig skola som begränsar sig till elevens egna erfarenheter. Det finns en mystik kring hur kunskap uppstår. Traditionellt har det varit filosofiska resonemang som rent spekulativt försökt reda ut hur hjärnan (eller själen) fungerar och hur kunskap uppstår. Den senaste hjärnforskningen har inte heller löst frågan om hur någon lär sig något på bästa sätt. Hjärnans funktionssätt undgår forskningen och än kommer det dröja länge innan den kommit så långt att den kan beskriva hur kunskap uppstår. När man talar om informativ pedagogik kommer lärandet i ett annat ljus. Information kommer med nödvändighet utifrån. Det är yttre stimuli som genererar den ”process” (Vygotskij) som leder till kunskapsinhämtning eller förståelse. Detta yttre kan vara läraren eller ett arbetsmaterial i bokform eller digitalt. Att kunskap uppstår i hjärnan är otvetydigt men något yttre måste sätta i gång denna process. Att låta den äldre eleven ta reda på t.ex. fakta själv är ineffektivt och kan skapa osäkerhet. Eleven vet inte mycket och kan endast med svårighet navigera bland allt material som t.ex. finns tillgänglig på nätet. Egna erfarenheter är otillräckliga och hjälp till självhjälp, att locka eleven till självständigt konstruerad kunskap, är tidsödande. Med informativ undervisning accentueras lärarens roll. Läraren kan berätta om ämnet, nämna alla perspektiv, belysa ur olika vinklar, knyta an till nuet, m.fl. metoder som gör undervisningen intressant och värd att följa. Läraren vet oändligt mycket mer än eleven eftersom läraren har levt längre och studerat. Med hjälp av informativ pedagogik kan eleven lära sig mer och fortare. Och ursprunget till denna kunskap ligger utanför eleven. Skolan borde berätta ärligt om samtidens stora frågor. I stället blir det ofta oändligt små och perifera frågeställningar som behandlas. Det kan röra sig om matematiska svårigheter eller grammatiska problem.
Dessa är ofta helt konstruerade och används för att övas på och sedan läras in till ett prov. Man kan ibland få för sig att de endast tjänar syftet att få tiden att gå i klassrummet. Ibland rör det sig om övningar där närliggande fenomen ska åtskiljas. Eleven kan bland ihop dem, som det heter och måste lära sig skilja dem åt. Detta är att skapa problem ur ingenting. Det finns ingen social nödvändighet att ta upp sådana saker. Att nämna, i samma andetag, två saker som kan sammanblandas, gör också att eleven fortsätter att blanda ihop dem. Eftersom de inte har någon verklighetsförankring som skulle kunna verka som en återaktualisering kommer eleven fortsätta blanda ihop och har därmed inte lärt sig något. Som exempel kan nämnas skillnaden mellan massa och tyngd, spänning och strömstyrka i fysik. Inom engelsk grammatik t.ex. skillnaden mellan ”shall” och ”will”, i franska skillnaden i användning mellan prepositionerna ”à” och ”en”. Vem kommer ihåg skillnaden vid vuxen ålder? Denna typ av inslag i undervisningen saknar relevans och ägnar tid åt små problem. Mycket tid tas i anspråk för att gå igenom och öva dem. Att hitta på dessa problem, att fokusera på dem och förstora dem gör eleven en otjänst. Det skapar motstånd och minskar skolans legitimitet i elevens ögon. Undvik i stället att riskera sammanblandning. Har man det målet så nämns inte de näraliggande fenomenen samtidigt. Separera dem i stället och låt bli skapa ett problem där inget egentligen finns. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |