Något som förknippas med inlärning är utförandet av övningar. Dessa är ofta knutna till ett skriftligt material eller en muntlig genomgång. Ibland görs en muntlig genomgång av samma material som det skriftliga.

Vad är då en övning? Det kan skifta från ämne till ämne. Det kan röra sig frågor kring innehållet i en text, diskussionsfrågor, filosofiska spörsmål. I språk kan det vara grammatiska problem som tas upp, i matematik uppgifter för att öva på att lösa ett matematiskt problem. Ofta övas samma sak många gånger.

Övningsuppgifterna kan sägas ha en historia. Här ska några nedslag göras. På 1800-talet hölls den s.k. formalbildningen högt. Idén var att elevens tankeförmåga gynnades av att man fokuserade på övningar. Genom att traggla böjningsmönster i latin och lära sig lösa matematiska problem uppövades hjärnan (eller själen som det hette då). Allsköns positiva effekter skulle detta få, allt från ett harmoniskt sinnelag till ett skarpare omdöme.

Även andra pedagogiska tankeströmningar betonade vikten av övningar. Johann Heinrich Pestalozzi var en av tidens mest namnkunniga pedagoger. Enligt honom skulle kunskapsinnehållet brytas ned till sina minsta beståndsdelar. Dessa skulle stegvis öka i svårighetsgrad. Varje steg i denna utveckling från det enkla till det svårare skulle övas ordentligt så att eleven behärskade det. Allt hade sina elementära beståndsdelar, sitt ”a-b-c”, och genom att så småningom använda dem i mer komplexa figurationer ökade kunskapsmängden.

En tredje teori som förespråkar övningar i stor skala är behaviorismen. Denna filosofi om inlärning menar att eleverna ska utföra så stor mängd övningar att reflexer uppstår. Kunskaperna ska ”sitta i ryggmärgen” som det heter. Det ska gå att väcka eleven mitt i natten och då ska den kunna rabbla det inlärda utan att tveka.

Genom repetition ska eleven memorera kunskaperna och genom att belönas för uppnådd förmåga och bestraffas när eleven gör fel ska eleven stimuleras till ökad kunskapsinhämtning.

Denna ”betingning” som upptäcktes av Ivan Pavlov och utvecklades av bl.a. Burrhus Frederic Skinner spelade en stor roll för det sena 1900-talets pedagogiska debatt. Eleven sågs som en varelse som skulle styras likt ett försöksdjur. Inlärning skulle bli effektiv och pedagogiken skulle kunna mekaniseras.

Alla dessa teorier har lett till att skolan ägnar stor del av undervisningstiden åt övningar. Till viss del är det försvarbart och oundvikligt, speciellt i den tidiga lärogången då läs-och skrivkunnighet ska läras ut.

Under senare årskurser är det mer tveksamt om övningarna har den avsedda effekten. Att upprepa samma övning gång på gång gör att eleven inte lär sig något nytt, det blir enahanda. Innehåll saknas och kunskapsmängden förblir konstant.

Med en informativ pedagogik är siktet inställt annorlunda. Eleven får ta del av problem och frågor i anslutning till livet och den samtida verkligheten. De små stegen och problemen av ringa vikt som ofta premieras i t.ex. matematik får står tillbaka och ersättas av verkliga, historiskt betydelsefulla frågor.
​
Med informativ pedagogik kan mer läras in och bättre förståelse uppnås. Övningsuppgifternas antal kan minska och innehållet på lektionerna kan öka. 

​Man kan ifrågasätta enkelheten i mycket som lärs ut i skolan. Det får inte vara för komplicerat, då förstår inte eleven, heter det. Men förenklar man för mycket blir undervisningen vilseledande.

Enkla definitioner av något kan vara missvisande och leda till sämre förståelse hos eleven.

På frågan om vad elektricitet är kan ett rätt svar vara ”elektromagnetism”. Men detta ger ingen bred förståelse av fenomenet. Det blir en glosa, en synonym som ska läras in till ett prov.

Ett annat exempel är ”vad är syre”? I skolan blir det ett ämne med en viss placering i det periodiska systemet. Parat med några egenskaper hos syret ges höga poäng på ett prov.

Men syret har namngivits av forskare, det finns en mänsklig inblandning som inte alltid framkommer i skolan. Ämnet med det atomnumret, med de egenskaperna har studerats, upptäckts och namngivits av vetenskapsmän. Det är ett ämne som kallas för syre.

På samma sätt kan många geografiska lokaliteter ges en mänsklig dimension. På frågan ”var ligger Nya Zeeland”? blir svaret placeringen på en världskarta. Men man kan också ställa frågan annorlunda: var ligger platsen som kallas Nya Zeeland, som ”upptäcktes” av James Cook 1769, en upptäckt som sedan följdes av upptäckten av Australien?

Om man på detta sätt angriper lärostoffet görs vetenskapen mer mänsklig, mindre abstrakt. Kunskapen är inte given av gud, den har en historia och har skapats av människan.

Att benämna saker hör vetenskapen till. Alla kemiska ämnen ska ha ett namn. Alla stjärnor i universum likaså. Eleven blir bekant med vetenskapen som mänsklig verksamhet om läraren undviker enkla definitioner och glosor. Att förklara elektricitet kräver mer än att ge eleven en fras att lära in. Det är svårt och då kan vetenskapshistoria och berättande om vetenskapens praktik underlätta förståelsen.

Detta förfaringssätt kan speciellt passa sekundärundervisningen. Då har eleven utvecklat ett kritiskt tänkande och kan uppskatta att se igenom de enkla definitionerna och förklaringarna och ta till sig den komplexa verkligheten.

Att såsom är fallet idag kräva att eleverna infogar de inlärda termerna i ett språkligt sammanhang är endast delvis bättre. Det är fortfarande i grunden glosor som lärs in.

Således: gör vetenskapen mer mänsklig genom att berätta om vetenskapens historia, om upptäckter och experiment. Den blir mer lättillgänglig och intressant för eleven och i viss mån även mer sanningsenlig.

​Vid en övning där eleven ska skriva något, t.ex. argumentera för något, beskriva något fenomen, sammanfatta något eller skriva en kort berättelse, förekommer inte alltid information om hur man kan göra.

Eleven lämnas ensam utan stöttning av läraren och ska klara uppgiften själv. Det som eleven bär med sig blir avgörande, d.v.s. om eleven är bekant med skrivande, om eleven kanske läser eller kommer från ett hem där det förekommer läsning, så blir resultatet bättre än för dem som kommer från ett hem utan sådana traditioner.

Dessa erfarenheter eller kanske ren talang kan leda till att övningen slår väl ut. Men eleven har kanske inte lärt sig så mycket. Utan hjälp att skriva förblir den på samma nivå som innan övningen startade.

Ändå kan information ges. Det finns metoder och förfaringssätt som kan vara bra att känna till, både i stort och inför själva övningen. Jag ska här nämna två.

Ett första sätt att lämna sådan information är att presentera mallar. I en mall ges ett exempel på hur eleven kan gå tillväga. Den tipsar om hur innehållet kan organiseras och genom att göra som det står i mallen klarar eleven uppgiften.

Med flera mallar ökar kunskapsmängden. Eleven kan lära sig flera sätt att skriva och kan välja vilket alternativ som passar den bäst.

En andra metod att lära ut hur man kan skriva är att isolera beståndsdelar av texten. En beståndsdel i det här sammanhanget skulle vara ett avsnitt som kan identifieras och avgränsas. Genom att sedan kombinera dessa avsnitt på ett personligt sätt uppnår eleven förmåga att skriva texten.

Som exempel kan här anges en typisk övning: skriva en skönlitterär berättelse. Om läraren ger information om hur en sådan kan konstrueras ökar elevens förutsättningar att skriva den. Viktigt är här att berätta om alla beståndsdelar, inte bara ett fåtal.

Läraren kan informera om att en skönlitterär berättelse kan innehålla flera delar (det kan vara svårt att få med alla men det gäller att försöka). Det kan finnas miljöskildring, beskrivningar av föremål, inredning, omgivningar, natur etc. En karaktär kan introduceras och dennes utseende, tankar, kläder, historia kan beskrivas. Denna karaktär kan t.ex. minnas något, se något, eller drömma. Om det finns fler karaktärer kan dialog uppkomma. En handling kan uppstå om något händer och en tidslinje upprättas.

Endast beskriva drömmar eller yttre föremål var en gång modernistiska tekniker. Skriva endast dialog eller helt undvika dialog är andra sätt. Läraren kan komma in på 1900-talets litteraturhistoria och berätta om de olika stilar som odlades inom modernismen.
​
Genom att på detta sätt meddela eleven om hur texter kan skrivas blir eleven säkrare och kan sätta samman en text lättare. Det blir en vägledning och höjer elevens förmåga att komponera en text. Förmodligen blir det genomsnittliga kvaliteten på uppsatserna bättre och eleven lär sig mer.

En lärare kan med fördel ägna tid i klassrummet åt att berätta om ämnet som ska studeras. Det kan vara som introduktion eller som en fristående informativ lektion. Läraren kan också studera på egen hand för att bättre behärska sitt ämne.

Det är främst vetenskapsämnen inom SO och NO som lämpar sig för detta. Dessa ämnen har en lång historia, det finns mycket att förtälja.

Historien går ibland tillbaka till antiken. Fysik, biologi och kemi är grekiska ord. Ett ämne som funnits i urminnes tider är astronomi även om det ofta mer rörde sig om astrologi; sällan användes någon regelrätt vetenskaplig metod.

Samhällsvetenskap utvecklades i de flesta fall långt senare. Sociologi uppstod på 1800-talet liksom psykologi. Geografi går tillbaka till antiken. Ekonomi blev ett studieämne på 1700-talet.

När man ska beskriva ett ämnes historia blir det ofta en upptäckternas historia. Viktiga rön markerar framsteg och en utvecklingshistoria uppstår. Ämnet vetenskapshistoria är för övrigt i sig en vetenskap som blev autonom på 1900-talet.

Vetenskapshistoria är ett exempel på en utveckling mot specialisering inom ämnet historia. Detta fenomen förekommer i alla discipliner. T.ex. kan kärnfysik och kvantfysik härledas ur upptäckten av atomkärnan och de förhållanden som kännetecknar den; specialämnen tillkom som svarade mot nya behov inom forskarvärlden. Inom kemi har biokemi utvecklats och inom biologi molekylärbiologi.

Ämnen överlappar ofta varandra vilket är ett annat kännemärke för vetenskapernas utveckling. Inom medicin används både kemi, biologi och genetik. De fysikaliska lagar som reglerar atomkärnan har påverkan på de kemiska ämnen de är en del av och då kommer man in på det kemiska området.

En översikt (det kan bara bli en översikt) över ett läroämnes historia leder oundvikligen fram till dagens situation. En redogörelse för forskningsläget idag kan vara på sin plats där eleven får reda på de senaste upptäckterna och det som vetenskapsmännen jobbar med i nuläget.

Ett skolämne har också sin historia. Många ämnen har det undervisats i länge och inslag kan ha många år på nacken. Det kan vara upplysande både för eleven och för läraren att få distans till skolämnet och det som det undervisas i, vad som står i kursplanen. Inom sekundärundervisningen speciellt har traditioner uppstått som kan vara svåra att ta avstånd från.

Det kan också vara intressant för eleven att höra om utbildningsvägar. Hur blir man kemist, fysiker, matematiker? Vad ska man läsa? Hur ser arbetsmarknaden ut? Hur många behöver utbildas i varje ämne? Ska man läsa på universitetet? Vilka kurser finns det?
​
Med sådana typer av information kan en länk skapas mellan eleven och samhället när det gäller undervisningen i ett ämne. Kanske kan större intresse och förståelse skapas hos eleven och bättre kännedom om vetenskap bli följden.