​Att se till att eleven förstår det studerade är något av det viktigaste i skolan. Det är då kunskap överförs från lärare till elev och det är då som skolans uppdrag är genomfört.

Ofta sker det dock inte. En av följderna blir ofta ointresse. Det man inte förstår finner man ointressant. Detta är en sorts försvarsmekanism hos eleven och den är inte alltid medveten. Läraren kanske inte heller inser att det är brist på förståelse hos eleven som skapar ointresset. Det kan tolkas som lathet, inbilskhet eller moralisk underlägsenhet.

En annan reaktion kan vara avståndstagande från skolan. Om man inte förstår känner man sig förfördelad eller sårad. Eleven tar avstånd från undervisningen som motreaktion.

En tredje reaktion kan vara att eleven känner sig dum. Detta är också något som bör undvikas i skolan. Att känna sig dum är ingen positiv känsla och stimulerar inte till inlärning.

I motsats till allt detta står det positiva som det innebär att förstå, att begripa. Traditionellt brukar man ägna sig åt att lösa mindre, elementära problem, som t.ex. grammatiska sådana eller enkel matematik. Att förstå något större brukar inte vara på skolschemat.

Förståelse av något större kan med lätthet skapas med berättande pedagogik i ämnen som jag menar saknas; t.ex. inom media, juridik, ekonomi, politik, teknik. Här kan förståelse av större företeelser förmedlas. Elementära problem brukar ofta vara behäftade med risker för sammanblandning eller vara så konstruerade att de inte beskriver verkligheten på ett korrekt sätt. Att frångå den traditionen tror jag är viktigt.

För ett ungt sinne kan effekten bli betydande när något stort inses, något som har bäring på samtiden och verkligheten. Det blir en ögonöppnare och leder till att eleven stimuleras till egen aktivitet.

Ökad förståelse innebär också att elevens självkänsla ökar. En aktivare elev och en bättre studiemiljö kan bli följden om eleven upplever att viktiga ämnen tas upp och förklaras.
​
Skolan kan därmed upplevas som intressantare och mer lärorik när det studerade förstås. En varaktig tillfredsställelse och lärdom för livet kan bli resultatet. 

Man kan undervisa i litteratur på olika sätt. Man kan presentera en text för genomläsning och lära ut saker kring den litterära texten. Ibland kan författarens liv tas upp eller den tid som författaren levde i. Författaren kan ses som ett led i en litteraturhistorisk utveckling. Det händer även att författarens verk räknas upp och sätts i samband med varandra.

Mer sällan händer det att enskilda verk presenteras utan att eleven behöver läsa något.

Det har dock flera fördelar. Eleven kommer nära en text (ofta en klassiker) och blir bekant med den utan att behöva ägna lång tid åt läsning. De mentala skrankor som finns mellan en människa och ett stort konstverk suddas ut. Läraren kan komma in på hur verket konstruerats, berättarteknik, karaktärsteckning, miljöskildring, dramaturgi och annat som konstituerar ett verk kan gås igenom i detalj.

Genom att studera ett klassiskt verk på detta sätt kan man komma in på begreppet kvalité. Vad gör en text till ett klassiskt verk? Vilka kriterier gäller när man ska bedöma en text?

Att berätta handlingen, nämna kända karaktärer, kända episoder, genom att presentera klassiska citat uppnås också en allmänbildning på ett snabbare sätt än om eleven läst hela verken. Att läsa ett verk tar många månader i anspråk. Det är ogörligt att hinna med mer än något enstaka verk med denna metod. Med berättande pedagogik kan fler texter studeras och granskas.

Ett intresse för litteratur kan väckas med den berättande metoden och stimulera till litteraturkonsumtion i framtiden. Man går ifrån metoden att ge att läsa och ägnar mer tid åt att på ett lättillgängligt sätt framlägga innehållet. Fler texter kan studeras och elevens allmänbildning ökar.

Här ska elevens inlärningskapacitet inte underskattas. Många verk kan gås igenom på detta översiktliga sätt. Några svenska verk som passar till denna berättande pedagogik kan vara Strindbergs ”Hemsöborna”, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” och ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg. Dessa har en handling som fascinerar och utgör goda exempel på framgångsrika texter där handling och karaktärsteckning, miljöskildring och psykologi spelas ut på ett intressant sätt och där det finns kända karaktärer.

Man kan också tänka sig att man har ett moment där man diskuterar Shakespeares skapande (världen är numera engelskspråkig). Här kan handlingen i pjäser redogöras för i korta drag och kända partier kan gås igenom liksom de dramaturgiska knep som författaren använt. ”Romeo och Julia, ”Hamlet” kan vara några exempel som kan studeras. Namnen är förmodligen kända av eleven och därmed kan mer uppmärksamhet kanske uppammas.
​
Att på detta sätt snabbutbilda eleven i litteratur skulle inte vara någon ”genväg till bildning” utan vara ett första steg in på litteraturens område. Pedagogiken skulle uppmuntra till att läsa andra verk. Kanske vill eleven till och med läsa dem som läraren gått igenom för att de har stiftat bekantskap med dem och vill njuta av dem igen.

Fler människor än man tror litar inte på vad vetenskapen säger. De menar att vetenskap är något som inte nödvändigtvis stämmer. Det handlar om tro. Människor tror på vetenskapen liksom en del tror på gud. De förstår den inte, sägs det, och kan inte förklara den. Vetenskap målas ut som en serie obskyra ”teorier”, som t.ex. atomteorin, teorin om evolutionen eller den om Big Bang.

En orsak till att så många tar avstånd från vetenskapen kan vara den otillräckliga kunskap som skolan förmedlar på området. Skolan misslyckas med att övertyga om att de flesta allmänt accepterade vetenskapliga rönen faktiskt stämmer.

Kanske beror detta på att vetenskap anses vara svårt. Men det behöver det inte vara. Det finns sätt att förklara vetenskap och det på flera sätt än de som brukar användas.

Ett sätt att förklara vetenskap kan vara att beskriva vetenskaplig bevisföring. De laboratorieövningar som görs i skolan är inte reell vetenskap. Det rör sig om förenklade procedurer som ska likna vetenskapliga experiment (s.k. ”systematiska undersökningar”).  Endast sådana förenklade övningar anses möjliga i skolsammanhang. Mer utstuderade, verklighetstrogna experiment låter sig inte göras i skolan. De är praktiskt omöjliga att genomföra, menar man.

Här kan berättande pedagogik komma till hjälp. Man kan inte utföra många experiment i skolan. Däremot kan man beskriva hur de går till. Att berätta om experiment kan ge en förståelse för vetenskaplig praktik. Eleven kan övertygas om riktigheten i vetenskapliga rön om den får ta del av de bevis som produceras vid vetenskapliga experiment.

Man kan här med fördel berätta om några kända, historiskt viktiga experiment. Eleven lär känna bevisföringen praktiskt samtidigt som insikter fås i vetenskapshistoria.

T.ex. kan några av Isaac Newtons experiment beskrivas (Newton brukar nämnas i skolan men det är inte alltid hans experiment beskrivs). Här kan en genomgång av hans praktiska arbete leda till förståelse för hur han kom fram till sina slutsatser, förståelse för bevisföringen. Dessa brukar presenteras i sin slutgiltiga, matematiska form men frambringades först genom experiment. Ett annat berömt exempel kan vara Antoine Lavoisiers (också en känd figur i skolsammanhang) noggranna vägande i sina experiment i kemi på 1700-talet som bevisade t.ex. att den totala massan förblir konstant vid en reaktion . Även Ernest Rutherfords experiment med guldfolie som indikerade atomstrukturen kan vara upplysande och leda till att eleven förstår att det finns bevis som pekar på att atomens struktur är den som vetenskapen anser att den är. I dagens värld kan olika typer elektronmikroskopi användas för att ”fotografera” atomer och molekyler. Det finns således bildbevis som stärker atomteorin.

Att lära känna vetenskapens arbetsmetoder och uppnåendet av bevis kan hjälpa att förstå vetenskap och motverka kvasivetenskapliga teorier, vanföreställningar och vidskepelse.
​
Att berätta om vetenskaplig praktik, både spjutspetsverksamhet och rutinarbete, hur man bevisar, testar och prövar sin fram med hjälp av experiment skapar ett bättre förtroende för vetenskapen hos eleven. Skepticism och misstro mot ”systemet”, kan övervinnas och eleven kan övertygas om att vetenskapen stämmer.
 

Reformpedagoger har under alla tider kritiserat skolan för att lära ut abstrakta saker och för att vara avskärmad från verkligheten. Detta har tagit sig olika uttryck hos olika pedagoger. Ibland har det föreslagits att eleverna ska syssla med praktiskt arbete, t.ex. hantverk eller trädgårdssysslor. Ibland hävdas att eleven inte bara ska läsa sig till kunskapen eller sitta passiv i klassrummet. Alla sinnen bör aktiveras, menar man; syn, hörsel, känsel, luktsinne och smak, och man ska se till att eleven på så sätt får en komplett upplevelse av det studerade och att den lär sig mer.

Men verkligheten är, enligt min mening, så mycket mer än det som direkt kan förnimmas med de fem sinnena. Om eleven, vilket ibland föreslås, går ut ur klassrummet och träder ut i ”verkligheten”(verkligheten ses ibland i skolan som det som finns utanför klassrummet) så ser den trafik (i staden), gator, byggnader, parker. På landsbygden kanske det är mer åkrar och skogar som beskådas.

Vill man knyta denna verklighet till skolämnena kan man t.ex. beräkna hastigheten på fordon (fysik eller matematik) rita av ett löv (teckning) eller se hur något faller (gravitationen). Djurliv kan studeras (biologi ) liksom reor och prisändringar (matematik). I kemilaborationer får eleven ta på föremål och öva något praktiskt.

Men mycket av verkligheten uppfattas svårligen enbart med enkla sinnesintryck.

Eleven kan se en bil på en gata utan att veta hur den fungerar eller hur trafikreglerna är utformade. Här krävs undervisning i teknik och juridik. Att se ett hus säger inget om hur huset byggdes eller vilket arbete som utförs i det (om det är ett kontorshus eller en företagsbyggnad). Att lagstiftning ligger till grund för t.ex. en banks verksamhet kan inte förstå utan att detta nämns. Att promenera utanför fasaden och titta på den ger inga kunskaper.

Om man tar exemplet TV, eller ännu hellre” den virtuella verkligheten”, uppstår ett annat problem. Här ser man något, men det är inte verkligheten som visas. Det sedda kan uppfattas som något falskt. För att förstå TV och övriga medier behövs kunskaper som går utöver de som fås genom de fem sinnena. Dessa kan i själva verket lura tittarna.

I exemplet TV krävs kunskaper i hur program utformas, hur de spelas in, de olika aktörernas arbetsuppgifter (författare, skådespelare, programledare, producenter, ljussättare, ljudtekniker etc.), tekniken som används, inspelningsplatsens geografiska placering etc.

En annan verklighet som inte på ett omedelbart sätt förstås genom de fem sinnena är sociala relationer, maktförhållanden mellan människor eller människors känsloliv. Observationer kan indikera något men långvariga studier krävs för att komma fram till kunskaper som ändå ofta bara blir hypoteser eller gissningar.

Olika typer av arbete uppfattas också svårligen genom att gå ut ur klassrummet. Mycket arbete sker bakom lyckta dörrar och insyn i företag och myndigheter är inte vanligt.

Ett sätt att berika undervisningen är att muntligt beskriva verkligheten. Man kan invända att eleven då passivt hör med sin hörsel men som introduktion kan detta vara värdefullt och mer effektivt än att ge sig ut i verkligheten fysiskt. Detta kan sedan kombineras med andra studier, t.ex. läsning av olika texter. Man kan också leta rätt på program, videor eller annat material på nätet. På så sätt kan läraren på ett lättfattligt sätt beskriva hur något fungerar och hur olika aktörer agerar ute ”i verkligheten”.

I t.ex. kemi motsvarar laborationerna inte den kemi son utförs idag. Skolkemin är föråldrad och kan inte sägas vara representativ för dagens praktik. Mer komplexa laborationer är inte praktiskt möjliga. Återstår då att berätta om, eller på olika sätt visa, komplex praktik inom kemins område.

Om den är allsidig och konkret kan information bidra till mer kunskaper om verkligheten än den pedagogik som endast förespråkar praktiskt arbete, utflykter utanför klassrummet eller sådant som direkt uppfattas med de fem sinnena.