​När jag efterlyser informativ undervisning i skolan, undervisning som vinnlägger sig om att vara allsidig, aktuell och verklighetsanknuten, menar jag inte att all undervisning bör vara sådan.

Även den informativa undervisningen har sin negativa sida. Den är t. ex. en form av katederundervisning och hur intressant den än är så blir eleven passiv och endast en mottagare av kunskap.

Det informativa borde kanske uppgå till 20- 30% av undervisningen, inte mer. Mängder av andra pedagogiska metoder behövs för att skapa lärorikt och intresseväckande innehåll i skolan.

Man kan t.ex. nämna grupparbeten, skilda typer av övningar som djupdykningar i något begränsat, studier av texter, olika typer av skrivuppgifter.

Det informativa kan med fördel användas när man ska beskriva något stort och komplext på ett övergripande sätt. Genom att belysa ämnet från olika synvinklar uppnår man förståelse och kunskaperna breddas och blir tydligare.

Ofta kan det informativa utgöra en inledning till ett undervisningsmoment. Efter en genomgång, en ”briefing”, kan sedan enskilda nedslag göras i stoffet.

Att göra detta för ofta leder dock till ointresse. Det blir en upprepning av pedagogisk metod som inte stimulerar. Det informativa kan hamna i samma fälla som elementarismen. Genom att vara den mest använda metoden, elementarism är väldig vanligt i skolan, uppstår rutinundervisning utan nya inslag.

Skolan borde erbjuda varierad undervisning. Om det informativa kan ges 30% undervisningstid vore mycket vunnet. Här kan tilläggas att inte bara när det gäller ämneskunskaper kan det informativa vara behjälpligt. Att lära sig, informeras, om studievägar, inlärningsmetoder, arbetsförhållanden, yrkeskunskaper, gör eleven mer samhällsmedveten.

Här skall inte en sammanblandning göras med de ”elementaristsiska ämnen” som jag ibland tycker bör utgå: många nya ämnen borde införas och andra falla bort. Media, juridik, medicin, ekonomi, borde t.ex. ha en given plats i skolsystemet.
​
Att en sådan reform skulle göras och dock inte troligt. Återstår då att diversifiera de existerande skolämnena med ny, informativ, pedagogik och göra den till en integrerad del av skolans undervisning.

​Vid en övning där eleven ska skriva något, t.ex. argumentera för något, beskriva något fenomen, sammanfatta något eller skriva en kort berättelse, förekommer inte alltid information om hur man kan göra.

Eleven lämnas ensam utan stöttning av läraren och ska klara uppgiften själv. Det som eleven bär med sig blir avgörande, d.v.s. om eleven är bekant med skrivande, om eleven kanske läser eller kommer från ett hem där det förekommer läsning, så blir resultatet bättre än för dem som kommer från ett hem utan sådana traditioner.

Dessa erfarenheter eller kanske ren talang kan leda till att övningen slår väl ut. Men eleven har kanske inte lärt sig så mycket. Utan hjälp att skriva förblir den på samma nivå som innan övningen startade.

Ändå kan information ges. Det finns metoder och förfaringssätt som kan vara bra att känna till, både i stort och inför själva övningen. Jag ska här nämna två.

Ett första sätt att lämna sådan information är att presentera mallar. I en mall ges ett exempel på hur eleven kan gå tillväga. Den tipsar om hur innehållet kan organiseras och genom att göra som det står i mallen klarar eleven uppgiften.

Med flera mallar ökar kunskapsmängden. Eleven kan lära sig flera sätt att skriva och kan välja vilket alternativ som passar den bäst.

En andra metod att lära ut hur man kan skriva är att isolera beståndsdelar av texten. En beståndsdel i det här sammanhanget skulle vara ett avsnitt som kan identifieras och avgränsas. Genom att sedan kombinera dessa avsnitt på ett personligt sätt uppnår eleven förmåga att skriva texten.

Som exempel kan här anges en typisk övning: skriva en skönlitterär berättelse. Om läraren ger information om hur en sådan kan konstrueras ökar elevens förutsättningar att skriva den. Viktigt är här att berätta om alla beståndsdelar, inte bara ett fåtal.

Läraren kan informera om att en skönlitterär berättelse kan innehålla flera delar (det kan vara svårt att få med alla men det gäller att försöka). Det kan finnas miljöskildring, beskrivningar av föremål, inredning, omgivningar, natur etc. En karaktär kan introduceras och dennes utseende, tankar, kläder, historia kan beskrivas. Denna karaktär kan t.ex. minnas något, se något, eller drömma. Om det finns fler karaktärer kan dialog uppkomma. En handling kan uppstå om något händer och en tidslinje upprättas.

Endast beskriva drömmar eller yttre föremål var en gång modernistiska tekniker. Skriva endast dialog eller helt undvika dialog är andra sätt. Läraren kan komma in på 1900-talets litteraturhistoria och berätta om de olika stilar som odlades inom modernismen.
​
Genom att på detta sätt meddela eleven om hur texter kan skrivas blir eleven säkrare och kan sätta samman en text lättare. Det blir en vägledning och höjer elevens förmåga att komponera en text. Förmodligen blir det genomsnittliga kvaliteten på uppsatserna bättre och eleven lär sig mer.

​Johann Heinrich Pestalozzi hette en inflytelserik reformpedagog som verkade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Jag har på annat håll på den här hemsidan kritiserat honom för vad jag kallar ”euklidisk elementarism”; metoden att dela upp läroämnen i sina minsta beståndsdelar, elementen, för att sedan kombinera dem och gradvis komma till det mer komplicerade.

Men Pestalozzi hade också andra tankar som är värda kritik. Några av dem har jag hittat i ett citat taget från volym 18 av hans samlade verk (hämtat från M.R. Heaffords bok ”Pestalozzi” sid. 60). Så här lyder citatet: ”Att underordna intellektuell undervisning den moraliska följer direkt av erkännandet av undervisningens grundläggande mål: höjandet av oss själva till en känsla av den inre värdigheten av vår natur och av den rena, högre, gudomliga varelse som finns inom oss” (min övers.).

Jag har flera invändningar mot tänkesättet att eleven ska bli gudalik. En sådan tanke kan, för det första, påverka innehållet i undervisningen. Det kan leda till att läraren letar efter eviga ”gudomliga” inslag och exempel, kanske till att ”rena”, ”klara” strukturer tas fram och premieras och att tillämpningar, praktisk verklighet och samtidsperspektiv (historia är vackrare än nuet) inte ingår i undervisningen.

Idén att studier gör dig till en bättre människa, gör dig god, placerar dig på en högre nivå än den som saknar utbildning är också, enligt min mening, inte gångbar. En människas moral bestäms inte av utbildningsnivå.  Att läsa, skriva och räkna är praktiska färdigheter som inte garanterar moralisk förträfflighet. Både Stalin, Lenin, Pol Pots ledare och nazitidens militärer var utbildade och de var inga moraliska föredömen. Dessutom betyder det faktum att vissa kulturer inte uppfunnit skriftspråket inte att individerna i dessa samhällen saknade värdighet och högtstående moral. Tanken att människor har lika värde ligger i detta.

Jag förordar en annan syn på undervisning. Den leder inte uppåt, till något högre eller heligt. Med det jag kallar ”informativ” undervisning orienteras eleven inför kommande utmaningar, förbereds för livet, kunskapsmängden breddas för att eleven ska kunna förstå och delta i samhället. Informativ undervisning är på så sätt horisontell. Den leder inte uppåt. Att ha gått i skola gör dig inte bättre men det förbättrar dina möjligheter att klara dig i livet.
​
Fram för informativ undervisning! Fram för ämnen som säger något om världen vi lever i! Bort med tanken om rena, högre kunskaper som gör dig moraliskt högtstående! Den gör eleven en otjänst i att den inte tar fasta på elevens engagemang i samtiden och inte uppmuntrar och vägleder eleven när den tar initiativ att handla och agera. Med information om jordnära ting kan eleven guidas i sin fortsatta vardag och kanske göra stora saker men inte för den skull vara gudomlig.

En vanlig tanke om skolan när man blivit äldre är hur lite man kommer ihåg. Alla de där timmarna man suttit i skolbänken och lyssnat på läraren, alla de prov man läst på till tycks bortkastade.

Speciellt tänker man på fakta. Årtal, namn, glosor, etc. har glömts bort. Hela skolgången verkar förfelad. Man har lärt sig läsa och skriva och det är allt. Viss räkning kan man men de färdigheter som lärts in i senare årskurser behärskas inte längre.

Kanske kommer man ihåg mer med informativ pedagogik. Läraren ger en bakgrund, belyser ämnet ur olika vinklar, jämför mellan olika företeelser, orienterar, informerar med stöd av olika läroämnen.

Som exempel på en informativ lektion kan man ta en lektion om Shakespeare, kanske i ämnet engelska eller i ett samlat konstämne (som jag förordar).

Läraren kan börja med en lista på Shakespeares pjäser. Här finns de välkända klassikerna plus andra som inte blivit lika berömda. Shakespeares liv och den epok han levde i kan beröras. Sedan kan man nämna några av de mest kända karaktärerna i hans pjäser. Pjäserna analyserar ofta en människotyp, t.ex. den svartsjuke i Othello eller den onde i Richard den tredje. Handlingen i några pjäser kan sedan gås igenom, t.ex. Romeo och Julia eller Hamlet (dessa kanske eleven har hört talas om). Att vissa monologer har blivit berömda är ett viktigt inslag. Hur Shakespeare bygger upp spänning är en annan ingrediens i undervisningen som kan nämnas. Det finns exempel på dramaturgiska knep. Att Shakespeare sätts upp även idag kan vara intressant. Hur man resonerar som regissör när man gör en ny tolkning kan också vara relevant.

Att informera på detta sätt kan vara en mer effektiv undervisning och leda till större och allsidigare kunskaper än att bara läsa ett utdrag ur en text. Kanske kommer eleven ihåg mer. Fakta som traditionellt brukar ingå som saker som ska pluggas in till prov uteblir inte helt men blir inte det viktigaste. Dessa fakta glömmer man ändå. Att basera undervisningen på fakta är kontraproduktivt och leder till sämre inlärning.

Med en informativ lektion om Shakespeare skapas en viss sorts kunskaper; en känsla för ämnet som koms ihåg länge. Kanske skapas insikter om Shakespeares konstnärskap, en uppfattning om hans plats i litteraturhistorien, en idé om vad teater som konstform med skådespeleri och olika uppsättningar är för något.

När det gäller exemplet citat kan man hävda att dessa glöms bort. Kanske kan man nöja sig med att läsa igenom några av de mest kända citaten, göra en lista av dem och låta eleverna förfoga över dem utan att behöva kunna dem.

En allmän orientering blir följden av en sådan pedagogik. Kunskaperna breddas och eleven får en känsla för konst och teater (och film). Det rör sig inte om att komma ihåg fakta. Det behövs heller inte enligt min mening. Den informativa pedagogiken ger en överblick och skapar förståelse. Kanske blir minnena mer bestående med sådan undervisning. Man brukar säga att bildning är det som man har kvar när man glömt allt man läst. Med informativ pedagogik kan man kanske få denna bildning på ett enklare sätt. Det skulle uppstå en sorts snabbildning. Kunskaperna skulle vara desamma som för den bildade men det skulle gå fortare.