En orsak till att det inte lärs ut så mycket i skolan kan vara behovet att kontrollera kunskapsinhämtningen. Den sker i enlighet med kursplaner och det främsta medlet för undervisningen har ofta varit läroboken (det finns en i varje ämne). Kunskaper som går utanför dessa tas inte upp.
Eleven ska inte bara lyda skolans order utan också finna sig i att inte utmana den rådande kunskapsordningen. I ett klassrum finns ett behov att alla befinner sig på samma nivå. Om någon elev utvecklar ett specialintresse uppmuntras detta oftast inte, eleven blir ett problem. En obalans skapas där kunskaperna inte passar. En ojämlikhet infinner sig. Någon lär sig för mycket. Därför uppmuntras inte egna initiativ, egna studier eller individuell fördjupning. Idealet är att ingen blir intresserad. Men kunskaperna begränsas också på andra sätt. Lärarna är ofta inte några experter på sitt ämne, kanske följer de inte med i den senaste utvecklingen av ämnet, läser inte alla tidningar (vem gör det?). Den utbildning läraren gått och det engagemang den känner för sitt ämne bestämmer kunskapsnivån i klassrummet. Det läraren lärt sig i skolan lär den sedan ut. Skolan går i därmed i arv. Skolan är av tradition kunskapsmässigt ett slutet system. En elev med ett specialintresse kan bli ett hot mot lärarens ställning. Positionen som den som kan ämnet, som behärskar det och lär ut det, urholkas. Om någon läser på egen hand kan det skapa en negativ reaktion hos läraren. Ivern ska dämpas, entusiasmen kylas av, vetgirigheten motarbetas. Så skapas en passiv och motsträvig elev som efter att ha blivit intresserad av något möter avoghet hos läraren. Hur ska då undervisningen kunna hantera att vissa elever vill lära sig ”för mycket”? En öppnare attityd till kunskap blir i framtiden kanske en följd av dagens kunskapssamhälle. En elev som vill läsa på egen hand kan göra det enkelt med hjälp av de nya kommunikationsteknologierna. Med tiden måste läraren öppna upp undervisningen och inkludera all den kunskap som finns tillgänglig på nätet, integrera den, bearbeta den och använda den i undervisningen. Läraren blir då en organisatör mer än en expert som kontrollerar kunskapsinnehållet, en som informerar, tipsar, orienterar och leder en undervisning som kan tillåta olika hastigheter i inlärning och olika kunskapsnivåer.
0 Comments
Man kan fråga sig vilket kunskapsideal skolan har. Traditionellt har det länge varit fråga om glosor, böjningsmönster (språk) några enkla övningar i matematik, diverse faktakunskaper i ämnena geografi, historia och naturvetenskap.
Exempelvis kan nämnas ämnet kemi. Här brukar en formel för en molekyl räcka som kunskapsinnehåll. Denna ska läras in för ett prov och upprepas där. Men att repetera formeln för en molekyl är det att kunna något? Vad kan man egentligen när man presterat rätt svar på frågan om formeln på en molekyl på ett prov? Eleven kan formeln men något om molekylen kan den inte. Om molekyler i allmänhet, om typer av molekyler, hur vetenskapen kommit fram till formeln, övergripande kunskaper inom kemin, om det vet eleven ingenting. Mot denna enkla memorering av en kemisk formel (att ”kunna den”) kan ställas den kunskapsmängd skolan skulle kunna överföra om den önskade det. Utökat innehåll skulle skapa större förståelse. Eleven skulle då begripa något om kemi. Begripa, eller förstå, är något annat än att ”kunna”. Det innebär att se till något större. Det kan röra sig om att lära sig hur något hänger ihop, om relationer mellan företeelser, om någots inre logik, om jämförelser med andra fenomen, om funktionssätt i den praktiska verkligheten, om orsak och verkan. I fallet den kemiska formeln skulle en passus om alla formler vara relevant på flera sätt. Dels skulle man kunna ta upp alla sätt att beskriva ett ämne (det finns flera formelsystem), dels skulle den mångfald som finns illustreras om man talade om hur många molekyler som finns totalt. Man skulle kunna redogöra för hur vetenskapen lyckats lista ut formeln och komma in på vetenskapshistoria. Ofta kan ett större intresse uppammas hos eleven om man tar upp något eleven har hört talas om men inte vet så mycket om. Detta kan vidareutvecklas. Eleven kanske då kommer att ”begripa” mer än den gjorde tidigare. Förståelse eller begripande av något kan ofta åstadkommas med kopplingar till andra ämnen såsom ekonomi, juridik, sociologi eller psykologi. Att kombinera ämnesområden är fruktbart. Läraren tvingas sätta den kemiska formeln i ett sammanhang, ett vetenskapligt, historiskt eller socialt sammanhang. På så sätt uppnås, via ett försök att vidga vyerna, lyfta blicken och ta sig an den praktiska verkligheten, en djupare förståelse för kunskapsmomentet. Att förstå, eller begripa, är något annat än bara ”kunna”. Historiskt har skolsystem i världen premierat utantillinlärning. I den islamska världen lärdes hela koranen ordagrant in av de duktigaste eleverna. I Kina skulle Konfucius skrifter läras in utantill. I den kristna världen spelade bibeln en stor roll och i Sverige skulle katekesen memoreras.
Men även idag är utantillinlärning ett fundament i skolväsendet. Men det är mindre uttalat och mindre känt. Idag ska eleverna lära in vissa kortare moment. Det kan röra sig om glosor, böjningsmönster, regler i algebra, lagar inom naturvetenskap, enklare formler inom kemi. Dessa kunskaper ska läras in specifikt för prov. Dessa prov anses vara ett av skolans viktigaste instrument för inlärning, de ligger till grund för betyg och är egentligen all undervisnings slutmål. ”Vad ska man kunna till provet?” undrar eleverna och visar därmed att de förstått skolans funktionssätt. En negativ följd av metoden med sådana prov är att efter provet så behövs inte kunskaperna studeras mer. Efter provet lägger eleven allt den lärt sig bakom sig. Lärandet är avklarat. Det man lärt sig behöver också sällan kommas ihåg. Eftersom kunskaperna är sådana att de aldrig reaktualiseras, de handlar inte om samtiden, livet eller samhället och är inte pratiskt användbara, så glöms de bort. Ibland är det en medveten, aktiv handling. Eleven har lärt sig något enbart för att klara ett prov. Det är ingen angenäm upplevelse och därför vill eleven inte ha med det mer att göra. Ett bra resultat på provet är kunskapens mål. Att lämna skolan bakom sig och vägra komma ihåg något efter avslutad skolgång är en vanlig reaktion på ett undervisningsväsende som inte är inriktad på kunskaper som betyder något i vardagen och i samhällslivet. Att lära för livet är sällsynt för eleven. Där kan skolan förbättras. Att göra skolans kunskapsurval mer relevant och näraliggande skulle betyda mycket för många. Fram för kunskaper som kan reaktiveras hela livet! Kännedom som kunskapsbegreppI läroplanen LPO från 1994, som gäller än idag, finns ett avsnitt där fyra olika kunskapsbegrepp nämns. Så här låter det:
”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en enhet.” Här finns alltså något som kan tolkas som en inbjudan att ta upp nya idéer, utveckla och förnya begrepp när det gäller kunskapsutveckling i skolan. Jag berör två frågeställningar i denna text. Den ena är ”vilken typ av kunskap försöker man uppnå när man är informativ? Den andra lyder ”hur förhåller sig den informativa undervisningen till de fyra kunskapsbegreppen som nämns i läroplanen?” När läraren är informativ blir det med nödvändighet en snabb skiss av ämnet. Eleven får ingen längre exposé, gör inga övningar, får kanske inte ens en läxa. Förtrogenhet kan det alltså inte röra sig om eftersom det inträder efter en längre bekantskap med ämnet. När det gäller kunskapsbegreppet fakta är det mer problematiskt. Fakta är inte det väsentliga i informativ undervisning. Fakta redogörs för, är en del av stoffet men det är inte i detaljerna, som fakta kan tänkas utgöra, som informativiteten finner sitt uttryck. Fakta finns som delar men prioriteras inte. Det är helheten som är viktigast. Relationer, samband, uppräkningar av idéer etc. kan vara informativt. Information ger heller ingen större färdighet i något. Färdighet kan sägas vara en praktisk kunskap som övas upp. Den korta tid som ägnas åt information ger inte tillfälle till någon färdighet. Det närmaste man kan komma något kunskapsbegrepp som nämns i läroplanen är förståelse. Information kan, tror jag, vara en viktig strategi för att skapa förståelse hos eleven. Belysa kortfattat olika aspekter och idématerial kan vara lärorikt. Men djupare förståelse är något som kortfattad information inte kan uppnå. Alltså är det någon annan typ av kunskap som förmedlas med information. ”Orientering” kan eventuellt vara ett sådant begrepp. ”Inblick” kan vara ett annat. Men det jag ska diskutera främst är begreppet ”kännedom”. Kännedom är en kunskapsform som det inte talas mycket om. Det är kunskap som inte är detaljer. Det är en allmän kunskap, den ger ett hum om något. Efter information behärskar eleven inte ämnet men kan leta vidare efter mer information om hen är intresserad. Kännedom är en första bekantskap och, om den lyckas, en port in till mer kunskapsinhämtning. Information kan skrivas ned och konsulteras vid behov. Den är inte ”elementaristisk”, d.v.s. man inte går från det enkla till det svåra, från det gamla till det nya eller ser kunskaper som byggstenar. Ingen långsam progression förekommer. Eleven får kunskap fort och kravlöst. Information är lättfattlig till sin natur och eleven behöver inte anstränga sig för att förstå. Den är bred och allmän och kan användas senare. Informationen kan, eftersom den är aktuell, förändras och det vet eleven som inte behöver lära sig den utantill. Man kan säga att kännedom uppstår om informationen är så allmänt hållen, tar upp så många olika aspekter, knyter så an till verkligheten att eleven får en bred kunskap om något. Man kan tillägga att inte bara aktuella ämnen som kan beskrivas informativt. Även exempelvis historiskt stoff kan behandlas informativt. Då blir det dock fråga om att till undervisningen foga uppgifter om t.ex. samtida debatt och forskningsläge och inte enbart uppehålla sig vid skeendet i det förflutna. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |