,Med social reproduktion brukar man i skolsammanhang mena att elever med högutbildade föräldrar lyckas bra i skolan och läser vidare på universitetet och får välbetalda jobb medan barn med föräldrar från de lägre klasserna lyckas sämre och väljer enklare jobb.

Barn följer i sina föräldrars fotspår. Detta anses vara förkastligt av många, främst på vänsterkanten. Arbetarnas barn tar inte klivet upp till överklassen genom att studera. De gör ingen klassresa.

Ändå är arbetarbarn förmodligen lika begåvade som överklassens barn. Skolan kan hjälpa begåvade arbetarbarn att ta steget upp till överklassen genom att studera vidare på universitetet.

Detta sker sällan. Ett skäl kan vara att yrkeslivet sällan nämns i skolan. Det som studeras rör inte arbetslivet, kanske för att det är en förberedelse till vidare studier. Det finns i och för sig yrkespraktik på schemat (PRAO, Praktisk Arbetslivsorientering) där eleven får vistas några dagar eller veckor på en arbetsplats, men det är också det enda. Någon fortlöpande information om yrken saknas.

Skolan skulle kunna göra mer för att berätta om yrken, om arbetsplatser, om yrkesutbildningar. Eleverna skulle kunna informeras mer om arbetsuppgifter, vilken kompetens som krävs för de olika yrkena. Det skulle då gälla både sådana som kräver högre utbildning och arbetaryrken. Med information om dessa kan eleven stifta bekantskap med andra yrken än de som utövas i hans familj. Eleverna skulle få veta mer om olika yrken och inte känna främlingskap inför sådana som tillhör en annan klass.

En annan tanke är att skolan med sin humanistiska ideologi inte nämner den kompetens som krävs i de olika yrkena. Oftast efterfrågas inte boklig lärdom. Social kompetens t.ex. är viktig i många yrken, något som inte alltid premieras i skolan. En som jobbar i en butik behöver kunna vara snabb och serviceinriktad, kunna hantera kunder på ett bra sätt. Sådant förbereds inte för i skolan. Praktiska yrken kräver kunskaper som inte övas i skolan.

Unga är intresserade av arbete. Sedan barnsben har de velat bli något när de blir stora. De drömmer om vissa yrken och vill veta mer om dem. Ibland är det så att de inte vet vad de vill bli. De behöver då information och ledning inför framtida yrkesval. Att bredda kunskaperna om vilka yrken som finns, vad man behöver kunna, hur man gör ett bra jobb är viktig information.

Insikter om yrken kan enligt min mening motverka social reproduktion. För det mesta väljer eleven att stanna i sin klass för att de inte känner till något annat.

Dessa kunskaper om yrken och yrkesutbildningar kan inkorporeras i alla ämnen. Man behöver då berätta inte bara om yrken som kan knytas till något läroämne (t.ex. yrket matematiker när man läser matematik). Man måste även informera om yrken som är mer praktiska.

Det blir till en yrkesvägledning och en förberedelse för ett liv i samhället, något mer än bara praktik utanför skolan (PRAO).
​
Kanske kan även klassresor nedåt då oftare förekomma. Bekantskap med de olika yrken som finns, både sådana som kräver högskoleutbildning och de som kräver kortare yrkesutbildning, kan leda till social rörlighet och en skola som är mer i samklang med det övriga samhället. Man kan inte praktiskt utföra många arbeten i klassrummet men man kan prata om dem och informera eleven om olika yrkens existens.

1800-talet framstår i skolhistorien som en viktig period. Det var då de nationella, allmänna och obligatoriska skolsystemen skapades. I Sverige inrättades en tudelning, den så kallade parallellskolan. Allmogens barn läste i folkskolan medan borgarnas barn erbjöds en annan skolform: läroverket.

Sekundärundervisningen sköttes helt av läroverken och därmed var denna undervisning skild från folkskolan. Det var i sekundärundervisningen som vetenskap, konst och främmande språk odlades. I folkskolan läste man kristendom, svenska, matematik och en del andra ämnen som t.ex. historia och geografi.

Om sekundärundervisningen var ämnad för borgarnas barn kan man undra varför inte ämnen som ekonomi, juridik eller politik ingick i läroplanen. Dessa var ju ämnen som skulle kunna passa dem som kontrollerade handel, var representerade i riksdagen och som ledde kampen i tidningarna mot kungamakten.

Ursprunget till skolsystemet som växte fram på 1800-talet låg i franska revolutionen ideal och bl.a. dess krav på jämlikhet. Dessa tog sig sedermera uttryck i viljan att skapa en skola för alla. Jämlikheten skulle råda i samhället.

Men strävan efter jämlikhet för borgarna kanske var en vilja att likställas med adeln. Därför läste man i läroverken ämnen som konst, litteratur, främmande språk och vetenskap. De ville höja sig, sträva uppåt för att kunna jämföra sig med adeln.

Skolan blev en arena för denna borgarnas strävan; att socialt stiga i graderna, att uppnå ett liv som adel, i lyx och med obegränsade ekonomiska resurser, ett liv som kunde ägnas åt konst och vetenskap.

Ett tecken på att detta stämmer är att referenser till yrkesliv helt saknas i skolan. Det är som om eleverna i framtiden skulle leva som rentiärer och endast ägna sig åt aktiviteter som har prestige och glans. Språkkunskaper ska användas under resor utomlands (grand tour) och studier företas endast för deras  egen skull.

Borgarnas skolsystem inom sekundärundervisningen är helt inriktad på att främja kunskaper som inte behövs när man ska tjäna sitt uppehälle. Eleven än i dag lider av detta. Få saker tas upp i skolan som kan vara till nytta när man ska ta sig fram i samhället. Tanken att eleven i framtiden ska ha ett yrkesliv antyds över huvud taget inte.

Detta är till förfång för eleven. Det innebär att nödvändiga kunskaper ignoreras och att eleven inte lär sig fungera i samhället. En adelsman hade sin försörjning tryggad. Dagens elev är inte så priviligierad.

Livet som adelsman går inte att föra på något djupare sätt idag. Det tillhör en förfluten epok. Tänk bara på utbildningen för en adelsman. Denne hade privatlärare (vilket skolan inte har råd att erbjuda alla idag), och viktiga ingredienser i utbildningen var dans, fäktning, ridning. Ofta var det kunskaper inom krigskonsten som premierades och det bästa var att göra tjänst vid hovet för att sedan utbilda sig till officer.
​
Denna epok är förbi. Nu krävs andra kunskaper. Skolsystemet borde införa ämnen som informerar, som instruerar och som hjälper eleven i det framtida livet. Ämnen som t.ex. juridik, ekonomi, media, politik behövs i skolan för att den ska vara relevant och intressant att gå i.

Det kan ibland vara svårt för eleven att förstå varför vissa inslag finns med i undervisningen. Har den någon nytta av den, kommer den någonsin att få användning av det den lär sig, kommer något att reaktualiseras i det framtida livet eller är det något som bara finns i skolans värld, något som inte relaterar till verkligheten?

”Varför ska jag lära mig det här”? frågar eleven som inte ser någon mening med undervisningen.

Läraren kan ha det svårt att motivera inslagen. Den kan kontra med att ”det är bra att kunna”, att det är allmänbildning. En annan tankegång kan vara att läraren följer traditionen och förlitar sig på ”beprövad erfarenhet”. Kanske följer läraren bara läroplanen. I sådana fall kanske det inte behövs någon motivering. ”Det här ska du kunna” säger läraren. ”Punkt slut”.

Kanske är det eleven som har rätt, åtminstone ibland. Undervisningen är meningslös.

Att kunna hävda att eleven har användning i livet för det som lärs ut i skolan är ett bra försvar för en lärare. Det är något som den mest skeptiske eleven måste beakta. Om något kommer till användning så är det inte meningslöst hur tråkigt det än är. Motvilligt fogar sig eleven i vad som lärs ut.

Användbarhet borde vara ett av de mest betydelsefulla kriterierna i skolutvecklarnas urval av ämnen och övningsuppgifter. Dock är det inte praxis idag att prioritera användbarhet. Kultur, vetenskap, språk etc. är inte användbara kunskaper. Det är något som för de flesta blir en sysselsättning för lediga stunder. Arbete familj och andra intressen får för det mesta överhanden.

Skolan har ingen given koppling till det levda livet i verkligheten. I stället för att förbereda för framtida studier borde skolan förbereda för livet, skapa något som skulle kunna kallas ”kompetenser”. Att lära sig läsa, skriva räkna är sådana, men detta görs redan i låg- och mellanstadiet. I sekundärundervisningen förlorar skolan ambitionen att förbereda för livet.

Kompetensen att skaffa sig ett jobb, försvara sina intressen, utbilda sig, konsumera rätt, ha fungerande relationer etc. hör livet till. Men den utvecklas inte i skolan. Jag vågar påstå att detta nästan inte förekommer.
​
Jag menar att utvecklandet av något som skulle kunna kalla ”livskompetens” kunde vara eftersträvansvärt. Det skulle eventuellt vara motivationshöjande och leda till mer engagemang hos eleven. Här skulle kunskaper i ekonomi, juridik, teknik, retorik, psykologi, medicin vara viktiga. Få av dessa ämnen finns idag på schemat vilket tyder på det verklighetsfrämmande i skolsystemet.