Den som är kritisk till skolan, är ovillig att studera, kanske bara litar till sitt sunda förnuft. Att eleven inte bara slutar och går iväg kan också vara betingat av det sunda förnuftet.

Det sunda förnuftet säger att det man lär sig i skolan (i sekundärundervisningen) ofta inte är behövligt. Där lärs inte ut kunskaper som är oumbärliga för ett gott och fungerande liv. Snarare är det så att de förhindrar utvecklandet av social förmåga och inympar följsamhet och underkastelse.

Sunt förnuft säger att skolan och verkligheten är fenomen som sällan överlappar varandra. Ska man klara sig i livet kan man med fördel låta bli att engagera sig i skolan. Det är inte där man lär sig hantera livsviktiga problem.

Men det sunda förnuftet är också realistiskt. Det säger att man måste närvara i skolan, klara skolgången om man över huvud taget ska ha en framtid. Skolplikten gör att ingen kommer undan med mindre än att hamna utanför samhället. Skolan är något man måste stå ut med.

Det sunda förnuftet säger alltså två saker: den första är att skolan saknar mening, och den andra att den är något man måste igenom.

Vuxna människor är mer medvetna om det senare än eleverna. För eleven är det mest en instinktiv känsla av att skolan inte ger något. För föräldrar och vuxna i allmänhet är det tvånget att gå i skolan som är mest betydelsefullt.

De vuxna lika lite som eleverna rår på systemet. De vuxnas explicita råd (de har tagit sig igenom skolan, vill inte tillbaka) är: gör som du blir tillsagd, det kommer att ta slut.
Dessa det sunda förnuftets två komponenter genomsyrar hela samhället. Skolan som alla ska igenom räddas på något sätt av det sunda förnuftets andra halva, den som säger att det är bäst att tiga och lyda.
​
Att ifrågasätta systemet kräver insikter och en överblick som få besitter. Att skolan inte lär ut något väsentligt är en sanning som kommer i skymundan inför vetskapen att den är obligatorisk.

Det kan ibland vara svårt för eleven att förstå varför vissa inslag finns med i undervisningen. Har den någon nytta av den, kommer den någonsin att få användning av det den lär sig, kommer något att reaktualiseras i det framtida livet eller är det något som bara finns i skolans värld, något som inte relaterar till verkligheten?

”Varför ska jag lära mig det här”? frågar eleven som inte ser någon mening med undervisningen.

Läraren kan ha det svårt att motivera inslagen. Den kan kontra med att ”det är bra att kunna”, att det är allmänbildning. En annan tankegång kan vara att läraren följer traditionen och förlitar sig på ”beprövad erfarenhet”. Kanske följer läraren bara läroplanen. I sådana fall kanske det inte behövs någon motivering. ”Det här ska du kunna” säger läraren. ”Punkt slut”.

Kanske är det eleven som har rätt, åtminstone ibland. Undervisningen är meningslös.

Att kunna hävda att eleven har användning i livet för det som lärs ut i skolan är ett bra försvar för en lärare. Det är något som den mest skeptiske eleven måste beakta. Om något kommer till användning så är det inte meningslöst hur tråkigt det än är. Motvilligt fogar sig eleven i vad som lärs ut.

Användbarhet borde vara ett av de mest betydelsefulla kriterierna i skolutvecklarnas urval av ämnen och övningsuppgifter. Dock är det inte praxis idag att prioritera användbarhet. Kultur, vetenskap, språk etc. är inte användbara kunskaper. Det är något som för de flesta blir en sysselsättning för lediga stunder. Arbete familj och andra intressen får för det mesta överhanden.

Skolan har ingen given koppling till det levda livet i verkligheten. I stället för att förbereda för framtida studier borde skolan förbereda för livet, skapa något som skulle kunna kallas ”kompetenser”. Att lära sig läsa, skriva räkna är sådana, men detta görs redan i låg- och mellanstadiet. I sekundärundervisningen förlorar skolan ambitionen att förbereda för livet.

Kompetensen att skaffa sig ett jobb, försvara sina intressen, utbilda sig, konsumera rätt, ha fungerande relationer etc. hör livet till. Men den utvecklas inte i skolan. Jag vågar påstå att detta nästan inte förekommer.
​
Jag menar att utvecklandet av något som skulle kunna kalla ”livskompetens” kunde vara eftersträvansvärt. Det skulle eventuellt vara motivationshöjande och leda till mer engagemang hos eleven. Här skulle kunskaper i ekonomi, juridik, teknik, retorik, psykologi, medicin vara viktiga. Få av dessa ämnen finns idag på schemat vilket tyder på det verklighetsfrämmande i skolsystemet.