Johann Heinrich Pestalozzi har kallats ”den moderna pedagogikens fader”. Han var en av de första, stora reformpedagogerna och umgicks med alla de stora kulturpersonligheterna i den tyska kultursfären.

Han var kritisk mot sin tids undervisningsväsende. Den var för auktoritär och använde ofta utantillinlärning som metod och kroppsbestraffningar var vanliga.

Undervisningen skulle vara annorlunda, tyckte han. Den skulle fokusera på eleven, på dennes individuella förutsättningar och erfarenheter. Eleven skulle vara friare än vad som var brukligt och skulle anses vara god till sin natur. Undervisningen skulle vara allsidig och stimulera alla sinnen . Praktisk nytta och lärande för livet premierades. Pestalozzi förordade utflykter ut  i naturen för att på så sätt närma sig kunskap om den. Det näraliggande skulle gå före det abstrakta och eleven skulle vara aktiv i lärandet. Även fattiga skulle inkluderas i skolan som skulle vara ett medel för social rättvisa.

Mycket av detta känns igen från dagens skola. Reformpedagoger i olika länder har under 18- och 1900-talen upprepat dessa idéer och i stort kan man säga att Pestalozzis idéer slagit igenom.

Ämnena som Pestalozzi tyckte var viktigast var vetenskap, språk, matematik, musik, teckning, geografi och gymnastik. Det motsvara ungefär ämnena i dagens skola. Några har lagts till, t.ex. samhällskunskap och historia. Vissa praktiska ämnen har tillkommit som slöjd och hemkunskap. Men inget ämne har borttagits.

Kanske är det avsaknaden av vissa ämnen som bäst belyser Pestalozzis och andra reformpedagogers inflytande. Han tyckte inte att t.ex. juridik, ekonomi, medicin skulle studeras. Han önskade sig mest vad jag kallar elementaristiska ämnen.

Pestalozzi blir som tydligast elementaristisk i sina förslag till pedagogik. Han förordade att man började med det enklaste och sedan fortsatte med det mer sammansatta. Progressionen skulle ske gradvis och långsamt. Det viktigaste var delarna, menade han. Dessa skulle studeras var för sig och sedan kombineras för att bli mer komplexa. Helheten förkastade han.

Denna teknik kunde appliceras på alla ämnen, allt hade sitt a-b-c-:  t.ex språk (man börjar med bokstaven, sedan orden för att till slut skapa meningar) och geometri (först övas linjer, sedan sätts dessa samman i figurer). Även i gymnastik skulle denna metod användas. Enkla rörelser kunde övas in för att övergå i mer komplicerade mönster.

Detta är vad jag kallar ”euklidisk elementarism”; att dela upp något i sina minsta beståndsdelar, börja med dessa och gradvis göra det mer komplicerat. I dagens skola är det fortfarande vanligt och här, liksom när det gäller valet av ämnen, märks Pestalozzis inflytande tydligt.
​
Att elementarismen har haft sådan genomslagskraft är ett mysterium. Kanske har den traditionella skolan lyckats bevara sig självt genom att tillåta reformpedagogiken ett visst utrymme. Kombinationen av reformpedagogik och traditionell, urgammal, metodik har lett till den skola vi har idag. Men både den traditionella skolan och de reforminriktade metoderna är föråldrade. Bort med elementarismen!
 

Den som är kritisk till skolan, är ovillig att studera, kanske bara litar till sitt sunda förnuft. Att eleven inte bara slutar och går iväg kan också vara betingat av det sunda förnuftet.

Det sunda förnuftet säger att det man lär sig i skolan (i sekundärundervisningen) ofta inte är behövligt. Där lärs inte ut kunskaper som är oumbärliga för ett gott och fungerande liv. Snarare är det så att de förhindrar utvecklandet av social förmåga och inympar följsamhet och underkastelse.

Sunt förnuft säger att skolan och verkligheten är fenomen som sällan överlappar varandra. Ska man klara sig i livet kan man med fördel låta bli att engagera sig i skolan. Det är inte där man lär sig hantera livsviktiga problem.

Men det sunda förnuftet är också realistiskt. Det säger att man måste närvara i skolan, klara skolgången om man över huvud taget ska ha en framtid. Skolplikten gör att ingen kommer undan med mindre än att hamna utanför samhället. Skolan är något man måste stå ut med.

Det sunda förnuftet säger alltså två saker: den första är att skolan saknar mening, och den andra att den är något man måste igenom.

Vuxna människor är mer medvetna om det senare än eleverna. För eleven är det mest en instinktiv känsla av att skolan inte ger något. För föräldrar och vuxna i allmänhet är det tvånget att gå i skolan som är mest betydelsefullt.

De vuxna lika lite som eleverna rår på systemet. De vuxnas explicita råd (de har tagit sig igenom skolan, vill inte tillbaka) är: gör som du blir tillsagd, det kommer att ta slut.
Dessa det sunda förnuftets två komponenter genomsyrar hela samhället. Skolan som alla ska igenom räddas på något sätt av det sunda förnuftets andra halva, den som säger att det är bäst att tiga och lyda.
​
Att ifrågasätta systemet kräver insikter och en överblick som få besitter. Att skolan inte lär ut något väsentligt är en sanning som kommer i skymundan inför vetskapen att den är obligatorisk.

Det finns en del cyniska röster som ibland hävdar att skolan inte är intresserad av att förmedla kunskaper till eleverna. Det finns annat som är viktigare.  Kanske säger man att skolan har som syfte att hålla eleverna borta från gatan, det är allt. Det är en sorts förvaring.

En annan tanke i samma riktning är att i skolan ska de intelligenta skiljas från de andra och erbjudas fortsatta studier. Dessa blir den elit som samhället behöver för att sköta och styra landet. De andra, de mindre begåvade, blir arbetare som jobbar med det praktiska. Skolan är till för att sortera eleverna.

Man kan också nämna det arv som finns från gångna tiders samhällsintressen. Skolan var länge en plats där eleven skulle indoktrineras i den nya protestantiska läran. Reformationen var för en skola som var allmän och obligatorisk där religiös indoktrinering utgjorde ett viktigt inslag. Ett annat intresse var skapandet av en nation med egen kultur, ett språk och gemensamma referensramar. Denna idé var vanlig från 1800-talet och framåt. Kanske var också hotet från socialism och kommunism under 1800- och 1900-talen en drivkraft för staten. Eleven skulle ledas bort från dessa ideologier och de skulle inte förekomma i undervisningen.

Att främja laglydighet är ännu ett skäl att skolan finns: eleverna är de framtida soldaterna och arbetarna. De ska lära sig hålla tider, rätta sig i leden och göra som de blir tillsagda.

Hur ser statens intresse av skolan ut idag? Nationalism, laglydighet, begåvningsframsållning och vanlig förvaring är fortfarande viktiga. Utbildandet av arbetare och soldater likaså. Dock kan det finnas hopp för andra än cyniker, hopp för ”kunskapsidealister”. Förutom att eleven ska omfamna demokratiska värderingar, lära sig respektera människovärde och mänskliga rättigheter och omhulda idéer om olika friheter, t.ex. religionsfrihet, yttrandefrihet (också ett statsintresse), etc. så är kanske tanken om att skolan ska utbilda upplysta samhällsmedborgare levande.

Skolutvecklare kan försöka jämka samman statsintresset med ökad kunskapsförmedling. Den nya världen blir mer kunskapsintensiv. Kunskaper blir ett behov för alla, inte bara eliten. Det behövs upplysta konsumenter, entreprenörer, kreatörer, informerade samhällsmedborgare, röstberättigade medvetna om sina rättigheter, bevandrade inom alla de områden som behövs för att kunna fungera i samhället.
​
I dagens kunskapssamhälle kanske staten har intresse av en skola som fokuserar på kunskaper. Den allt snabbare utvecklingen inom teknologi, politik, ekonomi kräver medborgare som kan ta till sig ny information och nya kunskaper. Den nya människan måste kunna mycket, förstå och hantera mycket nytt. Grunden till det kan läggas i skolan.