Något som förknippas med inlärning är utförandet av övningar. Dessa är ofta knutna till ett skriftligt material eller en muntlig genomgång. Ibland görs en muntlig genomgång av samma material som det skriftliga.

Vad är då en övning? Det kan skifta från ämne till ämne. Det kan röra sig frågor kring innehållet i en text, diskussionsfrågor, filosofiska spörsmål. I språk kan det vara grammatiska problem som tas upp, i matematik uppgifter för att öva på att lösa ett matematiskt problem. Ofta övas samma sak många gånger.

Övningsuppgifterna kan sägas ha en historia. Här ska några nedslag göras. På 1800-talet hölls den s.k. formalbildningen högt. Idén var att elevens tankeförmåga gynnades av att man fokuserade på övningar. Genom att traggla böjningsmönster i latin och lära sig lösa matematiska problem uppövades hjärnan (eller själen som det hette då). Allsköns positiva effekter skulle detta få, allt från ett harmoniskt sinnelag till ett skarpare omdöme.

Även andra pedagogiska tankeströmningar betonade vikten av övningar. Johann Heinrich Pestalozzi var en av tidens mest namnkunniga pedagoger. Enligt honom skulle kunskapsinnehållet brytas ned till sina minsta beståndsdelar. Dessa skulle stegvis öka i svårighetsgrad. Varje steg i denna utveckling från det enkla till det svårare skulle övas ordentligt så att eleven behärskade det. Allt hade sina elementära beståndsdelar, sitt ”a-b-c”, och genom att så småningom använda dem i mer komplexa figurationer ökade kunskapsmängden.

En tredje teori som förespråkar övningar i stor skala är behaviorismen. Denna filosofi om inlärning menar att eleverna ska utföra så stor mängd övningar att reflexer uppstår. Kunskaperna ska ”sitta i ryggmärgen” som det heter. Det ska gå att väcka eleven mitt i natten och då ska den kunna rabbla det inlärda utan att tveka.

Genom repetition ska eleven memorera kunskaperna och genom att belönas för uppnådd förmåga och bestraffas när eleven gör fel ska eleven stimuleras till ökad kunskapsinhämtning.

Denna ”betingning” som upptäcktes av Ivan Pavlov och utvecklades av bl.a. Burrhus Frederic Skinner spelade en stor roll för det sena 1900-talets pedagogiska debatt. Eleven sågs som en varelse som skulle styras likt ett försöksdjur. Inlärning skulle bli effektiv och pedagogiken skulle kunna mekaniseras.

Alla dessa teorier har lett till att skolan ägnar stor del av undervisningstiden åt övningar. Till viss del är det försvarbart och oundvikligt, speciellt i den tidiga lärogången då läs-och skrivkunnighet ska läras ut.

Under senare årskurser är det mer tveksamt om övningarna har den avsedda effekten. Att upprepa samma övning gång på gång gör att eleven inte lär sig något nytt, det blir enahanda. Innehåll saknas och kunskapsmängden förblir konstant.

Med en informativ pedagogik är siktet inställt annorlunda. Eleven får ta del av problem och frågor i anslutning till livet och den samtida verkligheten. De små stegen och problemen av ringa vikt som ofta premieras i t.ex. matematik får står tillbaka och ersättas av verkliga, historiskt betydelsefulla frågor.
​
Med informativ pedagogik kan mer läras in och bättre förståelse uppnås. Övningsuppgifternas antal kan minska och innehållet på lektionerna kan öka. 

Jag har på annat håll på denna blogg hävdat (se inlägg från den 17 maj 2018) att de flesta ämnena i skolan är humanistiska. De ägnar sig åt gångna tiders konst, litteratur, vetenskap eller historia. Några studier där samtiden avhandlas eller ämnen som på ett tydligare sätt knyter an till verkligheten saknas.

Detta gör att eleven inte lär känna mycket av den värld som omger den. Innanför skolans väggar studeras saker som eleven inte får någon användning för. De hjälper inte när eleven efter avslutad skolgång ska ge sig ut i samhället för att försörja sig.

Skolan alienerar. Den har ett stort ansvar när det gäller bristen på kunskaper om samhället hos eleven. Den förbereder inte för ett liv utanför skolan. Det är som om eleven skulle studera och bilda sig hela livet, inte arbeta.

Man kan tala om en humanistisk alienering. Enligt traditionen ska ämnen som lagstiftning, ekonomi, politik, media inte studeras i skolan. Endast humanistiska ämnen tas upp och dessa gör inte eleven någon tjänst när det gäller att förstå samhället eller klara sig i det.

Även reformpedagogiken dras med samma inställning. De förordar i stort samma ämnen som den traditionella skolan. Timplanen ligger fast; konst, vetenskap, historia och matematik (som jag hävdar är humanistisk till sin karaktär) föreslås som studieämnen. I t.ex. Waldorf-pedagogiken följs denna modell med speciellt konst som favoritämne.

Alieneringen av eleven kan få allvarliga konsekvenser. Eleven känner sig främmande inför samhället vilket skapar en motsättning som kan vara fatal. Det kan leda till ett eleven ogillar samhället. Det man är främmande inför förstår man inte och det är vanligt att man då tar avstånd från det.

För en elev som t.ex. går ut grundskolan utan godkända betyg och därmed blir utan gymnasiebetyg kan detta vara förödande. Utan vetskap om hur samhället fungerar står den hjälplös. Arbetsmarknaden, yrkesutbildningar, arbetsrätt, är helt okända för den. Oförberedd har eleven sämre förutsättningar att klara sig än vad som varit fallet om den fått utbildning i mer samhällsnära ämnen.

Denna elev ska sedan också rösta och ett ideal som är eftersträvansvärt är väl att skapa elever som förstår hur samhället fungerar, vet vilka lagstiftning som gäller och som kan orientera sig ekonomiskt och politiskt.

Att ogilla samhället kan också innebära att eleven inte förstår de möjligheter som finns i det. Samhället kan ses som något fientligt och förtryckande, något som främst innefattar förbud som hindrar människan från att leva fritt.

Men det är att inte känna till de möjligheter som finns. Friheterna är många: mötesfrihet, näringsfrihet, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter respekteras, etc. Alla har rätt att starta en förening, yttra sig i media, bilda företag. Ett socialt trygghetssystem gör att den absoluta fattigdomen har avhjälpts.

Eleven kan söka ett jobb, gå en utbildning, ägna sig åt fritidsintressen, resa fritt. Lagstiftarna har försökt skapa rättvisa lagar, konsumentskydd är reglerad i lag och försäkringar kan öka tryggheten.
​
Dessa kunskaper kan delges eleven under skolgången och förhindra det främlingskap som många känner inför samhället som stammar ur avsaknad av kunskaper. Skolan borde ägna sig åt att förbereda för livet i samhället. Som det nu är har den humanistiska traditionen företräde: eleven blir strandsatt i samhället eftersom den inte besitter insikter om det samtida.

​Johann Heinrich Pestalozzi hette en inflytelserik reformpedagog som verkade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Jag har på annat håll på den här hemsidan kritiserat honom för vad jag kallar ”euklidisk elementarism”; metoden att dela upp läroämnen i sina minsta beståndsdelar, elementen, för att sedan kombinera dem och gradvis komma till det mer komplicerade.

Men Pestalozzi hade också andra tankar som är värda kritik. Några av dem har jag hittat i ett citat taget från volym 18 av hans samlade verk (hämtat från M.R. Heaffords bok ”Pestalozzi” sid. 60). Så här lyder citatet: ”Att underordna intellektuell undervisning den moraliska följer direkt av erkännandet av undervisningens grundläggande mål: höjandet av oss själva till en känsla av den inre värdigheten av vår natur och av den rena, högre, gudomliga varelse som finns inom oss” (min övers.).

Jag har flera invändningar mot tänkesättet att eleven ska bli gudalik. En sådan tanke kan, för det första, påverka innehållet i undervisningen. Det kan leda till att läraren letar efter eviga ”gudomliga” inslag och exempel, kanske till att ”rena”, ”klara” strukturer tas fram och premieras och att tillämpningar, praktisk verklighet och samtidsperspektiv (historia är vackrare än nuet) inte ingår i undervisningen.

Idén att studier gör dig till en bättre människa, gör dig god, placerar dig på en högre nivå än den som saknar utbildning är också, enligt min mening, inte gångbar. En människas moral bestäms inte av utbildningsnivå.  Att läsa, skriva och räkna är praktiska färdigheter som inte garanterar moralisk förträfflighet. Både Stalin, Lenin, Pol Pots ledare och nazitidens militärer var utbildade och de var inga moraliska föredömen. Dessutom betyder det faktum att vissa kulturer inte uppfunnit skriftspråket inte att individerna i dessa samhällen saknade värdighet och högtstående moral. Tanken att människor har lika värde ligger i detta.

Jag förordar en annan syn på undervisning. Den leder inte uppåt, till något högre eller heligt. Med det jag kallar ”informativ” undervisning orienteras eleven inför kommande utmaningar, förbereds för livet, kunskapsmängden breddas för att eleven ska kunna förstå och delta i samhället. Informativ undervisning är på så sätt horisontell. Den leder inte uppåt. Att ha gått i skola gör dig inte bättre men det förbättrar dina möjligheter att klara dig i livet.
​
Fram för informativ undervisning! Fram för ämnen som säger något om världen vi lever i! Bort med tanken om rena, högre kunskaper som gör dig moraliskt högtstående! Den gör eleven en otjänst i att den inte tar fasta på elevens engagemang i samtiden och inte uppmuntrar och vägleder eleven när den tar initiativ att handla och agera. Med information om jordnära ting kan eleven guidas i sin fortsatta vardag och kanske göra stora saker men inte för den skull vara gudomlig.

De klassiska reformpedagogerna ger oftast ringa ledning när det gäller sekundärundervisning. Ibland rör det sig om svårgenomträngliga teorier om den mänskliga naturen, hur människan utvecklas från tidig ålder till mognad som vuxen. Dessa teorier har ofta vetenskapliga ambitioner och är komplicerade och svårtolkade. Att bygga undervisning på dessa., t.ex. Johann Friedrich Herbart eller Lev Vygotskij är inte helt enkelt.

Ofta är fokus inställt på små barn. Maria Montessori, Jean Piaget och Johann Heinrich Pestalozzi är exempel på detta . Spädbarnets utveckling under de första åren studerades ingående av Piaget och Montessoris tankar rörde främst små barn. De flesta Montessoriskolorna är förskolor även om det också finns hela grundskolor baserade på Montessori-pedagogiken.

Reformpedagogiken utvecklades också i samhällen som nu är svunna. Dagens värld skiljer sig mycket från den tid då reformpedagogerna levde (främst 1800-talet och början på 1900-talet). Ingen ungdomskultur fanns, demokratin var inte utvecklad, fattigdomen var utbredd, något välfärdssamhälle fanns inte. Nytänkandet riktade sig mot ett gammalt auktoritärt system.

Idag går eleven i en nioårig obligatorisk skola. Helst ska den även fullgöra en gymnasieutbildning. Detta ställer nya krav på utbildningsväsendet. Det ska hittas på aktiviteter och undervisning för tonåringar i 6-7 år. Att lära känna tonåringars väsen är således något som är viktigt eftersom så lång tid av utbildningen sker under tonåren och reformpedagogiken är illa rustad att klara detta.

Några saker kan noteras när det gäller barnens senare utveckling. För en tonåring har skolan slutat vara en lek som den är för yngre barn i t.ex. lågstadiet. En tonåring är mindre ivrig att svara på frågor (i lågstadiet räcker alla barn upp handen när läraren ställer en fråga). För en tonåring är livet på allvar. Skolan ska ta upp viktiga och stora saker.

En tonåring är medveten om problemen i livet och världen. Ärlighet och sanningsenlighet är viktiga. Det som förmedlas ska vara riktigt, det ska stämma med verkligheten. Både de goda och de dåliga sidorna av det som avhandlas bör beaktas. Eleven i tonåren är ifrågasättande och kritisk till det mesta. Den går inte på allt och kanske är det till och med så att den upplever att den ”ser igenom” skolan och samhället. Att anpassa skolan till dessa äldre elever förutsätter att de är sedda och förstådda av dem som ansvarar för undervisningen.

I sekundärundervisningen kan nya ämnen som berör samhället i samtiden ge eleven insikter. Diskussioner där olika perspektiv tas upp kan vara anpassade till elevens ifrågasättande och kritiska hållning till omvärlden. Ämnen som juridik, media, politik kan hjälpa eleven förstå mer om hur samhället är ”tänkt”, hur samhällsplaneringen är utformad; att det finns en tanke bakom det inrättade.

En annan följd av tonåringens kritiska psyke är att undervisningen behöver motiveras och försvaras vilket inte är fallet med yngre barn som finner allt roligt och intressant. En äldre elev ifrågasätter undervisningen på ett annat sätt. Goda skäl för undervisningen måste anges för att eleven ska se någon mening med den.
​
Reformpedagogiken är historiskt intressant och har medfört stora landvinningar bort från förtryckande tendenser i skolan. Men den framstår idag som otillräcklig för sekundärundervisningen. Det lilla som berör äldre barn hos t.ex. Piaget eller Montessori räcker inte långt. Det behövs mer kunskaper om äldre elevers behov och världsbild.