Jag har på annat håll på denna blogg hävdat (se inlägg från den 17 maj 2018) att de flesta ämnena i skolan är humanistiska. De ägnar sig åt gångna tiders konst, litteratur, vetenskap eller historia. Några studier där samtiden avhandlas eller ämnen som på ett tydligare sätt knyter an till verkligheten saknas.
Detta gör att eleven inte lär känna mycket av den värld som omger den. Innanför skolans väggar studeras saker som eleven inte får någon användning för. De hjälper inte när eleven efter avslutad skolgång ska ge sig ut i samhället för att försörja sig. Skolan alienerar. Den har ett stort ansvar när det gäller bristen på kunskaper om samhället hos eleven. Den förbereder inte för ett liv utanför skolan. Det är som om eleven skulle studera och bilda sig hela livet, inte arbeta. Man kan tala om en humanistisk alienering. Enligt traditionen ska ämnen som lagstiftning, ekonomi, politik, media inte studeras i skolan. Endast humanistiska ämnen tas upp och dessa gör inte eleven någon tjänst när det gäller att förstå samhället eller klara sig i det. Även reformpedagogiken dras med samma inställning. De förordar i stort samma ämnen som den traditionella skolan. Timplanen ligger fast; konst, vetenskap, historia och matematik (som jag hävdar är humanistisk till sin karaktär) föreslås som studieämnen. I t.ex. Waldorf-pedagogiken följs denna modell med speciellt konst som favoritämne. Alieneringen av eleven kan få allvarliga konsekvenser. Eleven känner sig främmande inför samhället vilket skapar en motsättning som kan vara fatal. Det kan leda till ett eleven ogillar samhället. Det man är främmande inför förstår man inte och det är vanligt att man då tar avstånd från det. För en elev som t.ex. går ut grundskolan utan godkända betyg och därmed blir utan gymnasiebetyg kan detta vara förödande. Utan vetskap om hur samhället fungerar står den hjälplös. Arbetsmarknaden, yrkesutbildningar, arbetsrätt, är helt okända för den. Oförberedd har eleven sämre förutsättningar att klara sig än vad som varit fallet om den fått utbildning i mer samhällsnära ämnen. Denna elev ska sedan också rösta och ett ideal som är eftersträvansvärt är väl att skapa elever som förstår hur samhället fungerar, vet vilka lagstiftning som gäller och som kan orientera sig ekonomiskt och politiskt. Att ogilla samhället kan också innebära att eleven inte förstår de möjligheter som finns i det. Samhället kan ses som något fientligt och förtryckande, något som främst innefattar förbud som hindrar människan från att leva fritt. Men det är att inte känna till de möjligheter som finns. Friheterna är många: mötesfrihet, näringsfrihet, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter respekteras, etc. Alla har rätt att starta en förening, yttra sig i media, bilda företag. Ett socialt trygghetssystem gör att den absoluta fattigdomen har avhjälpts. Eleven kan söka ett jobb, gå en utbildning, ägna sig åt fritidsintressen, resa fritt. Lagstiftarna har försökt skapa rättvisa lagar, konsumentskydd är reglerad i lag och försäkringar kan öka tryggheten. Dessa kunskaper kan delges eleven under skolgången och förhindra det främlingskap som många känner inför samhället som stammar ur avsaknad av kunskaper. Skolan borde ägna sig åt att förbereda för livet i samhället. Som det nu är har den humanistiska traditionen företräde: eleven blir strandsatt i samhället eftersom den inte besitter insikter om det samtida.
0 Comments
Skolan borde berätta ärligt om samtidens stora frågor. I stället blir det ofta oändligt små och perifera frågeställningar som behandlas. Det kan röra sig om matematiska svårigheter eller grammatiska problem.
Dessa är ofta helt konstruerade och används för att övas på och sedan läras in till ett prov. Man kan ibland få för sig att de endast tjänar syftet att få tiden att gå i klassrummet. Ibland rör det sig om övningar där närliggande fenomen ska åtskiljas. Eleven kan bland ihop dem, som det heter och måste lära sig skilja dem åt. Detta är att skapa problem ur ingenting. Det finns ingen social nödvändighet att ta upp sådana saker. Att nämna, i samma andetag, två saker som kan sammanblandas, gör också att eleven fortsätter att blanda ihop dem. Eftersom de inte har någon verklighetsförankring som skulle kunna verka som en återaktualisering kommer eleven fortsätta blanda ihop och har därmed inte lärt sig något. Som exempel kan nämnas skillnaden mellan massa och tyngd, spänning och strömstyrka i fysik. Inom engelsk grammatik t.ex. skillnaden mellan ”shall” och ”will”, i franska skillnaden i användning mellan prepositionerna ”à” och ”en”. Vem kommer ihåg skillnaden vid vuxen ålder? Denna typ av inslag i undervisningen saknar relevans och ägnar tid åt små problem. Mycket tid tas i anspråk för att gå igenom och öva dem. Att hitta på dessa problem, att fokusera på dem och förstora dem gör eleven en otjänst. Det skapar motstånd och minskar skolans legitimitet i elevens ögon. Undvik i stället att riskera sammanblandning. Har man det målet så nämns inte de näraliggande fenomenen samtidigt. Separera dem i stället och låt bli skapa ett problem där inget egentligen finns. Ibland hörs sägas att det förflutna är viktigt att studera. Det lär oss om samtiden. Man säger också att detta är möjligt på grund av att människorna ständigt är desamma; de uppför sig på samma sätt, deras psyke är detsamma, de sociala relationerna är desamma och därför uppstår en tillvaro i det förflutna som liknar vår.
Detta är en viktig anledning till varför historia alltid har varit viktigt i skolväsendet. Historia tar stor plats och det samtida negligeras. Tankegången kännetecknar det som brukar kallas humanism. Under renässansen (renässanshumanism) uppmanades att man skulle gå tillbaka till de antika källorna och lära av dem. Senare, på 1800-talet uppstod den s.k. nyhumanismen som vurmade för det antika Grekland. Denna nyhumanism var viktig i utförandet av det moderna skolväsendet. Men om människan och hennes livsvillkor alltid är desamma kan man göra det omvända och gå från det nuvarande för att sedan tillämpa det på det förflutna. På många sätt vore ett sådant tillvägagångssätt berikande både för eleven och historikerna. Källäget är väsentligt bättre när det gäller samtiden, man kan ta reda på mer än när det gäller det som hänt för länge sedan. Mängden information om dagens värld överträffar vida det som finns om t.ex. medeltiden eller antiken. Man kan ta del av medieflödet, göra intervjuer och söka på offentliga arkiv när det gäller samtiden. Sådant är omöjligt när det gäller det avlägsna förflutna. Historieämnet i skolan handlar främst om politisk historia. Ofta rör det sig om berättelser om envåldshärskare, militära konflikter och politiska intriger. De källor som finns berör ofta sådana ämnen. Kunskaper om livet utanför maktens boningar får man mera sällan. Maktanalys brukar vara ett ämne där man lär ut att dagens värld är densamma som gårdagens. Ett typiskt sätt att tänka är att varje makthavare i grunden är en renässansfurste likt den som beskrivs i Machiavellis ”Fursten”, skriven på 1500-talet. I den ger Machiavelli råd till en makthavare och beskriver hur denne borde tänka och agera. Han menade att härskaren borde undvika moraliska betänkligheter och ideal och endast tänka på sig själv, vara pragmatisk och se till sin egen maktposition. Detta tänkesätt har gett namn åt adjektivet ”machiavellisk”. Går man från det förflutna till det nuvarande skulle Löfvén då vara en dagens machiavellisk furste. Använder man metoden att gå från det nuvarande och först sedan gå till det förgångna uppstår en annan kunskap. Kanske studier i Löfvéns arbetssituation skulle lära något om renässansfurstens. Likheter framträder. Löfvéns värld med ministrar, rådgivare, lobbyister, opionslägen etc. kanske kan överföras till renässansens tid. Ett annat exempel kan vara folkens livsbetingelser. Kanske är de alltid delvis desamma. Att studera dagens situation för befolkningen kan leda till insikter om hur man levde förr. En bonde idag kanske lever ungefär som en bonde levde förr. En stad är en stad, ett hem är ett hem. Övningen blir en jämförelseakt som kan vara intressant för eleven. Likheter kan skönjas men även skillnaderna kan vara relevanta att ta upp. Man kan genom denna metod komma fram till hur det kan ha sett ut i det förflutna. Om källor saknas får man ta till andra sätt att närma sig historien . Att resonera genom jämförelse mellan nu och då kan vara kreativt och fruktbart. Skillnaderna och likheterna mellan jämförda fenomen berikar förståelsen. Istället för att gå från det förgångna till nuet blir nuet det första studieobjektet. Kunskaperna om det förflutna kommer i andra hand. Både samtiden och historien skulle förstås bättre och levandegöras. Metoden skulle kunna användas utan att historiekunskaperna för den skull blir mindre. I det traditionella skolsystemet brukar man främst ägna sig åt att studera det som inte förändras. Det grundläggande, det elementära, det avslutade förblir opåverkade av att världen utvecklas. Det viktigaste är det som inte förändras. Detta ska också pluggas in och anses lägga grunden för all kunskap.
Men mycket i världen förändras. Nyhetsflödet är nytt varje dag, mycket måste ständigt uppdateras vilket gör att det är onödigt att lära in det utantill. Det senaste ersätts snart med nya nyheter, det är inte avlutat. Men att avfärda allt som inte är statiskt eller avslutat är fel väg att gå i skolan. Världens signum är förändring och det borde skolan inte ta avstånd ifrån. Det föränderliga och det komplexa (till skillnad från det elementära) är också intressantare för eleven, mer stimulerande. Och verkligheten beskrivs mer sanningsenligt om det analyseras som något mångfacetterat. Vad mera är: det eviga kan sägas bo i förändringen. Verkligheten förändras ständigt och blir därför till något stadigvarande och transcendent. Att studera hur förändring sker kan vara något för en skolutvecklare att tänka på. Föränderligheten är evig. Därför ska det studeras. Ibland menar man att faktakunskaper är det viktigaste och eleven ska kunna dessa fakta utantill. Men om fakta ständigt förändras, hur ska man gå vidare? Här kan informativ pedagogik komma till hjälp. Information om den samtida verkligheten är en färskvara. Översikter, statistik, opinionsundersökningar och andra hjälpmedel för informativ pedagogik kan leda till en mer allsidig bekantskap med det studerade. För att illustrera detta kan man kanske fundera kring hur en lektion om världshandeln skulle kunna presenteras (kanske på en ekonomilektion om det hade funnits på schemat, annars kanske i samhällskunskap). Läraren kan ta upp samhällets behov av transporter, leveranser och varuförsörjning. Allt detta måste också planeras för och det blir en lektion i samhällsplanering. Man kan föra på tal tekniska aspekter, utvecklandet av miljövänliga transporter. Även transporter av människor kan informeras om, kollektivtrafik, turism etc. Allt detta förändras ständigt, med tiden utvecklas nya transportsystem och det känns malplacerat att tvinga eleven plugga in fakta om detta. De siffror man nämner, alla transportslag, lagstiftning etc. har som mål inte en faktainlärning utan ska istället ge en komplettare förståelse av ämnet, lektionerna blir en orientering och allmänna kunskaper om handel och samhällsplanering uppstår. Eleven lär sig att det går tåg, men inte vilka, vad de kallas eller när de går. Det vore absurt att kräva av eleven att lära in det eftersom detta förändras. Istället får eleven verktyg att förstå världen. Samtal om handeln i Sverige och världen med olika varor, de vanligaste transportvägarna, den ökande turismen, utvecklandet av grön teknologi, etc. gör att eleven lär sig om det som förändras och hur olika aktörer handskas med denna nödvändighet. Att lära sig om det som förändras i samtiden, det som inte är avslutat och isolerat från påverkan är något som kan genomsyra skolan i stället för den ”elementaristiska” tendens undervisningen ofta har. Studera det föränderliga kan göra ämnena mer relevanta, mer verklighetstrogna och mer intressanta för eleven. Det dagsaktuella uppmärksammas sällan i skolan. Kursplanerna skrevs för många år sedan och likadant är det med skolböckerna som även de har minst något år på nacken. Det är en omöjlighet för dessa att behandla något nytt. Endast gamla företeelser ingår i skolsystemet.
Det aktuella förbehålls media som ofta inte används i skolan. Trots att nyhetsflödet väcker sådant intresse hos läsare och tittare väljer skolan att inte ägna detta något utrymme i undervisningen. Detta är fel. Skolans elever (speciellt i sekundärundervisningen) är intresserade av det dagsaktuella. Det senaste inom ett område, nya fenomen eller upptäckter upplevs som intressanta av eleven. Men att ta med dagsaktuellt innehåll ställer visa nya krav på läraren, det krävs särskild kompetens som kanske inte alla besitter. Inga skolböcker kan här användas. Läraren måste följa med nyhetsflödet, läsa tidningar och titta på nätet för att leta efter nyheter inom sitt ämne. Hemsidor ska sökas igenom, kanske måste forskare och institutioner kontaktas i jakt på något intressant och stimulerande. Universitet, museer måste konsulteras. Ska lokalt innehåll inkluderas måste företag, kommuner eller andra aktörer vara informationskällor. De mest uppenbara källorna blir kanske tidningar och nyheter på nätet. Men det duger inte att enbart lita till dessa. De har inte samma roll som skolan i samhället. Tidningar har ingen pedagogisk uppgift. De är till för att tjäna pengar. Det förklaras inte mycket i tidningarna. I skolan, däremot, ska bedrivas upplysning och undervisning. Om det dagsaktuella tas upp i undervisningen, börjar skolan därför konkurrera med pressen, t.ex. med populärvetenskaplig eller lokal press. Den letar själv efter material, kontaktar experter inom olika områden och letar rätt på för ämnet relevanta uppgifter. Detta kan vara ovant för många lärare. Att plöja tidningar och nyheter är också tidskrävande. Det dagsaktuella kan också vara tekniskt avancerat eller svårförklarat. Det behövs specialkompetens för att eleverna ska förstå och kunna tillgodogöras sig materialet. Det är orimligt att alla lärare ska söka relevanta uppgifter som kan användas i undervisningen. Lärarens tid är begränsad och ofta nämns att lärarens arbetsbelastning är för hög. Att läraren dessutom skulle ägna tid åt att göra arbetsmaterial är inte rimligt. Att alla lärare skulle söka var för sig är också något som kan kritiseras. Det är inte effektivt. Det vore heller inte effektivt att utbilda alla lärare till detta. Låt därför speciella pedagoger ägna sig åt att söka rätt på det dagsaktuella och sammanställa sådant som kan vara intressant och utvecklande för eleven. Låt dessa göra pedagogiskt material och med nutida teknologi distribuera detta till alla lärare. Kanske kan det göras på central nivå. En annan metod är att hoppas på privata aktörer. Att ge utrymme åt båda kan vara ett tredje alternativ. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |