En elev kan oftast inte relatera till de kunskaper som förmedlas. De kommer långt bort ifrån, från ovan och saknar förankring i elevens världsuppfattning. Eleven kan därför inte bedöma om de stämmer eller inte.

Därför är det viktigt att skolan väljer sådana kunskaper som kan vidimeras av verkligheten. Om kunskaperna är sådana att de återkommer i media, i samtal eller på annat sätt i livet innebär det att de får en bekräftelse, att det beskrivna existerar, att det stämmer.

En reaktualisering av kunskaper som behandlats i skolan blir också en repetitionsövning för eleven. Minnet aktiveras och det blir lättare att komma ihåg det som en gång lärts in.

Ofta blir reaktualiseringen inte en ordagrann upprepning av vad som lärts in i skolan. Det läggs för det mesta till en ny vinkel, adderade fakta eller nya perspektiv. Nya aspekter av det inlärda når eleven och resulterar i att eleven får en rikhaltigare kunskapsbas.

Att på detta sätt välja kunskaper som kommer att möta eleven i det fortsatta livet gör skolan  relevantare. Eleven stimuleras av att veta något om det som förekommer i livet utanför skolan. Skolan och verkligheten knyts ihop.

En större självkänsla kan bli följden. Tillvaron blir mer meningsfull och intressant. Eleven blir bekant med det som finns utanför skolan och kan interagera med samhället och andra individer. 

Det leder också till en ökad legitimitet för skolan hos eleven. Om kunskaperna bekräftas av verkligheten skapas en tilltro till skolan. Mening uppstår och eleven känner att den lär sig sådant som återkommer i livet. Eleven lär för livet och inte för provet.
 

Något som ofta återkommer hos de som gått ut skolan är hur lite man kommer ihåg. Man har i och för sig lärt sig läsa, skriva och de fyra räknesätten men mer är det inte. Primärundervisningen är således lyckosam. Med sekundärundervisningen är det sämre.

Det mesta har glömts bort av det som lärts ut i sekundärundervisningen: tredje-språk, mycket av algebran, infinitesimalkalkylen, vetenskapsämnen, Sveriges historia är några exempel. Andra är grundläggande fakta, regler, distinktioner, årtal, namn.

Kanske beror denna kollektiva amnesi på att det är fel sorts kunskaper som lärs ut.

Andra kunskapstyper kan vara att föredra, det jag kallar ”icke-elementarism”. Dessa leder till förståelse av större sammanhang. Det kan röra sig om översikter eller samtida kunskaper.

Översiktlig information är inte bara lättfattlig, den fastnar också bättre i minnet.

Det elementära borde ersättas med sådant som knyter an till verkligheten, skapar associationer, sammanhang, relationer till annat man känner till; sådant som är relevant.
​
Men det stannar för det mesta vid det elementära, ingen förståelse uppstår. Allt glöms bort.
 

En orsak till att det inte lärs ut så mycket i skolan kan vara behovet att kontrollera kunskapsinhämtningen. Den sker i enlighet med kursplaner och det främsta medlet för undervisningen har ofta varit läroboken (det finns en i varje ämne). Kunskaper som går utanför dessa tas inte upp.

Eleven ska inte bara lyda skolans order utan också finna sig i att inte utmana den rådande kunskapsordningen. I ett klassrum finns ett behov att alla befinner sig på samma nivå. Om någon elev utvecklar ett specialintresse uppmuntras detta oftast inte, eleven blir ett problem. En obalans skapas där kunskaperna inte passar. En ojämlikhet infinner sig. Någon lär sig för mycket.

Därför uppmuntras inte egna initiativ, egna studier eller individuell fördjupning. Idealet är att ingen blir intresserad.

Men kunskaperna begränsas också på andra sätt. Lärarna är ofta inte några experter på sitt ämne, kanske följer de inte med i den senaste utvecklingen av ämnet, läser inte alla tidningar (vem gör det?). Den utbildning läraren gått och det engagemang den känner för sitt ämne bestämmer kunskapsnivån i klassrummet. Det läraren lärt sig i skolan lär den sedan ut. Skolan går i därmed i arv. Skolan är av tradition kunskapsmässigt ett slutet system.

En elev med ett specialintresse kan bli ett hot mot lärarens ställning. Positionen som den som kan ämnet, som behärskar det och lär ut det, urholkas. Om någon läser på egen hand kan det skapa en negativ reaktion hos läraren. Ivern ska dämpas, entusiasmen kylas av, vetgirigheten motarbetas. Så skapas en passiv och motsträvig elev som efter att ha blivit intresserad av något möter avoghet hos läraren.

Hur ska då undervisningen kunna hantera att vissa elever vill lära sig ”för mycket”? En öppnare attityd till kunskap blir i framtiden kanske en följd av dagens kunskapssamhälle. En elev som vill läsa på egen hand kan göra det enkelt med hjälp av de nya kommunikationsteknologierna. Med tiden måste läraren öppna upp undervisningen och inkludera all den kunskap som finns tillgänglig på nätet, integrera den, bearbeta den och använda den i undervisningen.
​
Läraren blir då en organisatör mer än en expert som kontrollerar kunskapsinnehållet, en som informerar, tipsar, orienterar och leder en undervisning som kan tillåta olika hastigheter i inlärning och olika kunskapsnivåer.