Något som förknippas med inlärning är utförandet av övningar. Dessa är ofta knutna till ett skriftligt material eller en muntlig genomgång. Ibland görs en muntlig genomgång av samma material som det skriftliga.
Vad är då en övning? Det kan skifta från ämne till ämne. Det kan röra sig frågor kring innehållet i en text, diskussionsfrågor, filosofiska spörsmål. I språk kan det vara grammatiska problem som tas upp, i matematik uppgifter för att öva på att lösa ett matematiskt problem. Ofta övas samma sak många gånger. Övningsuppgifterna kan sägas ha en historia. Här ska några nedslag göras. På 1800-talet hölls den s.k. formalbildningen högt. Idén var att elevens tankeförmåga gynnades av att man fokuserade på övningar. Genom att traggla böjningsmönster i latin och lära sig lösa matematiska problem uppövades hjärnan (eller själen som det hette då). Allsköns positiva effekter skulle detta få, allt från ett harmoniskt sinnelag till ett skarpare omdöme. Även andra pedagogiska tankeströmningar betonade vikten av övningar. Johann Heinrich Pestalozzi var en av tidens mest namnkunniga pedagoger. Enligt honom skulle kunskapsinnehållet brytas ned till sina minsta beståndsdelar. Dessa skulle stegvis öka i svårighetsgrad. Varje steg i denna utveckling från det enkla till det svårare skulle övas ordentligt så att eleven behärskade det. Allt hade sina elementära beståndsdelar, sitt ”a-b-c”, och genom att så småningom använda dem i mer komplexa figurationer ökade kunskapsmängden. En tredje teori som förespråkar övningar i stor skala är behaviorismen. Denna filosofi om inlärning menar att eleverna ska utföra så stor mängd övningar att reflexer uppstår. Kunskaperna ska ”sitta i ryggmärgen” som det heter. Det ska gå att väcka eleven mitt i natten och då ska den kunna rabbla det inlärda utan att tveka. Genom repetition ska eleven memorera kunskaperna och genom att belönas för uppnådd förmåga och bestraffas när eleven gör fel ska eleven stimuleras till ökad kunskapsinhämtning. Denna ”betingning” som upptäcktes av Ivan Pavlov och utvecklades av bl.a. Burrhus Frederic Skinner spelade en stor roll för det sena 1900-talets pedagogiska debatt. Eleven sågs som en varelse som skulle styras likt ett försöksdjur. Inlärning skulle bli effektiv och pedagogiken skulle kunna mekaniseras. Alla dessa teorier har lett till att skolan ägnar stor del av undervisningstiden åt övningar. Till viss del är det försvarbart och oundvikligt, speciellt i den tidiga lärogången då läs-och skrivkunnighet ska läras ut. Under senare årskurser är det mer tveksamt om övningarna har den avsedda effekten. Att upprepa samma övning gång på gång gör att eleven inte lär sig något nytt, det blir enahanda. Innehåll saknas och kunskapsmängden förblir konstant. Med en informativ pedagogik är siktet inställt annorlunda. Eleven får ta del av problem och frågor i anslutning till livet och den samtida verkligheten. De små stegen och problemen av ringa vikt som ofta premieras i t.ex. matematik får står tillbaka och ersättas av verkliga, historiskt betydelsefulla frågor. Med informativ pedagogik kan mer läras in och bättre förståelse uppnås. Övningsuppgifternas antal kan minska och innehållet på lektionerna kan öka.
0 Comments
Skolans arv från 1800-talets skolreformer är betydande. Av särskilt intresse är kanske idéerna om "formalbildning". Dessa tycks ha sitt ursprung i 1700-talsfilosofen Cristian Wolffs tankar om själens beskaffenhet. Hans idéer kom att spela en stor roll för det pedagogiska tänkandet och speciellt när läroverken inrättades.
Det antogs att själen bestod av olika delar eller egenskaper, så kallade själsförmögenheter. Dessa skulle övas i skolan och denna övning skulle ge eleven en harmonisk personlighet. ”Den ojämförligt mest spridda uppfattningen om läroverkets mål.....….var att lärjungarnas själsförmögenheter skulle övas och utvecklas.” skriver Lars H. Nihlén i sin bok ”Nyhumanism och medborgarfostran. Åsikter om läroverkets målsättning 1820-1880” (sid 31). Idéerna var förhärskande under hela 1800-talet och ansågs så självklara att de sällan ifrågasattes. Själsförmögenheterna var olika till antalet hos olika filosofer. Ibland bestod de av känslorna, förståndet och viljan. Denna tredelning var den vanligaste. Dessa hade då som verksamhetsområden det estetiska, tanken och handlingen. Vissa ämnen ansågs speciellt viktiga i övandet av själsförmögenheterna, de var "formalbildande". Språk och matematik var de mest betydelsefulla, särskilt grammatiken i språkundervisningen. Den övade de intellektuella krafterna. Regelbundenheten i böjningsmönstren utvecklade de högra anlagen och ledde till klart tänkande. Det bästa språket för dessa ändamål var latinet, ansåg man. Det var dött och förändrades inte längre vilket man tyckte var en fördel framför moderna språk. Just grammatiken var det högsta medlet att nå formalbildning, enligt t.ex. Esaias Tegnér. Den "övade minnet och skärpte omdömet". De flesta pedagoger höll med. Studier av ordbildning och meningsbyggnad gav en grund till sund logik. Latinets alla böjningsformer uttryckte meningsvariationer på ett fullständigt sätt. Redan tidigt i lärogången skulle grammatikundervisningen börja. Den skulle sedan kompletteras med litteratur och filologi. Språket skulle inledas med grammatik och läsning av texter skulle sedan följa i de senare klasserna. I mindre grad ansågs naturvetenskap formalbildande, enligt Nihlén. Först och främst skulle de klassiska språken läras in. Kunde man de klassiska språken underlättades studierna i naturvetenskap. Dessa var alltså underordnade och av mindre betydelse i undervisningen. Idag har nog matematiken och naturvetenskapen tagit över som formalbildningsmedel. Eleven lär sig tänka logiskt, som det heter, och matematikens alla lagar anses fostrande att lära sig följa. Lagar finns även i de naturvetenskapliga ämnena och att bemästra dessa har en utvecklande effekt på elevens sinne. Ett nytt ämne som man kan nämna i detta sammanhang är programmering som ska införas på schemat hösten 2018. Det är frestande och traditionsenligt att anse, öppet eller outtalat, att detta ämne skulle leda till utvecklandet av logiskt tänkande som kan tillämpas överallt i livet precis som ansågs vara fallet med 1800-talets formalbildande ämnen. Även om formalbildningen inte ofta nämns idag finns tankarna kvar. De uttrycks i andra termer; ”själen” får ge plats åt ”hjärnan”, de filosofiska spekulationerna ersätts av forskningsresultat i ämnen som psykologi, olika typer av hjärnforskning, etc. Att ämnen som språk och matematik har en positiv inverkan på barnets psyke är fortfarande en teori som omhuldas av många. Dessa teorier anser jag vara felaktiga. Det är inte grammatik och matematik som en elev främst behöver behärska, det är kunskaper i ekonomi, lagstiftning, media och annat. Att döda språk skulle vara mer betydelsefulla än de levande är en fatal missuppfattning, vilket leder till en klyvning av elevens livssituation: vad som sker inne i skolan har då ingen relation till vad som sker utanför. Undervisningen ska vara levande och intressant för eleven, den ska vara relevant och förbereda för ett liv utanför skolan. Tanken att vissa ämnen lär dig tänka bättre är förfelad. Övar man latinsk grammatik så kan man endast latinsk grammatik. Den går inte att tillämpa i samhället. Jag skulle hävda att fastän skolan har utvecklats sedan 1800-talet så finns formalbildningstänkandet kvar. Det ligger latent i många delar av undervisningen. Övningar av matematiska och grammatiska problem anses fortfarande välgörande för hjärnans utveckling. Latinet är kanske borta men inte tankarna om formalbildning. I skolan premierades länge kunskaper om antiken. Det kunde röra sig om språkinlärning (främst latin men även grekiska) eller vissa ämnen som nedärvts, som retorik, olika former av matematik. Dessa ämnen ansågs oumbärliga för en god utveckling som människa.
Under renässansen återupplivades dessa kunskaper som under medeltiden inte varit allmänt spridda. På 1800-talet uppstod sedan en ny renässans, nu kallad nyhumanismen. Den ville också ägna sig åt studier av antiken. Ett skolsystem nu grundat på nationens kultur och historia uppstod. I stället för antiken skulle nationens kultur främjas och studeras. Numera har dessa inriktningar minskat i betydelse. Ämnen som historia (även världshistoria) och språk (nu modersmålet eller engelska plus ett tredjespråk) ingår i kursplanen liksom naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen. Man kan hävda att de flesta ämnena är humanistiska i det att de går tillbaka till antiken eller de nationella skolsystemen. Även ämnen som normalt inte räknas till humaniora kan anses tillhöra det humanistiska fältet. Matematik brukar generellt inte ses som ett humanistiskt ämne. Den används i ämnen som fysik och teknik men är inte humaniora. Men man kan säga att mycket av den matematik som lärs ut är humanistisk, den har utformats av humanister och är en del av arvet från antiken. För det första är inslagen i matematik en sorts förtäckt matematikhistoria. Det som studeras är landvinningar som gjorts under historien, det är således historia i någon mån. För det andra premieras sådant som kan visualiseras (t.ex. geometri eller infinitesimalkalkyl). Det blir till något estetiskt, till något vackert. Att syssla med matematik är en skönhetsupplevelse. Ett inflytande från Pytagoras (”sfärernas harmoni”: tanken att allt är symmetriskt ordnat i universum) eller från Platon (idévärlden där eviga former uppstår) kan skönjas. Genom matematik kan man närma sig det eviga och sköna. Även NO-ämnen har en estetisk dimension. Naturen är vacker och lyder under eviga lagar. Geografi kan också sägas tillhöra denna kategori; floder, berg och sjöar utgör anslående vyer. Endast några enstaka ämnen, som t.ex. samhällskunskap undgår att hamna bland de estetiska, humanistiska ämnena. Men den humanistiska inriktningen passar inte alla, jag skulle vilja hävda att den passar ett fåtal. Humanismen är världsfrånvänd och elitistisk. De flesta elever gynnas inte av den. Att studera t.ex. historia i dess olika former hjälper inte eleven när den ska ge sig ut i samhället och världen. Vilka lagar som styr samhället (i stället för universum) ingår inte i skolsystemet, så eleven är helt okunnig om detta (ämnet juridik skulle kunna råda bot på detta). Även ämnen som ekonomi, politik och media skulle göra eleven mer anpassad och mindre främmande för samhället. Att studera samtiden, det dagsaktuella, slutligen, är något som de humanistiskt präglade ämnena aldrig gör. Den traditionella studiemetoden går ut på att läsa och analysera äldre texter. Filologer har under sekler använt denna metod. Ska man studera samtiden måste andra metoder brukas. Källor som TV-program, radioprogram, film, ska gås igenom. Intervjuer kan göras eftersom de inblandade fortfarande är vid liv. Att studera samtiden och att förmedla rönen till eleven är något som inte görs idag. Men samtiden engagerar mer, den berör mer direkt och eleven känner i högre grad att den är en del av det studerade. Samtiden är framtidens historia. Låt den bli en del av skolsystemet! Man kan inom tredjespråksundervisningen berätta för eleven att den inte kommer att lära sig det studerade språket. Ytterst få kan lära sig språk snabbt. Det tar oftast många år och att vistas i landet där språket talas är en nödvändighet för att lära sig det. Det fåtal timmar som ägnas språket i skolan räcker vanligen inte för att lära sig det.
Detta sägs ofta inte. Eleven invaggas i en tro att det går att lära sig språket i skolan om man pluggar. Efteråt, i vuxen ålder, inses att språkinlärning uteblivit, att det mesta glömts bort. Det vore mer ärligt, det vore att tala sanning, om man informerade eleven om att det tar tid att lära sig ett språk. Kanske skulle det uppskattas av eleven. Det lönar sig inte att traggla böjningsmönster och göra enkla talövningar, det hjälper inte mycket. Vad kan man mer berätta om språkinlärning? Kanske att läsförståelse är det som normalt premieras inom språkundervisning. Det är ett kännemärke för skolan att det skrivna är viktigare än det talade. Man studerar enklare, tillrättalagda texter. Högre upp i studierna är det vanligt att studera litterära texter eller tidningsartiklar. Sällan informeras om talspråk, dess grundläggande ordförråd, uttalet och det faktum att vardagsspråket är mer oregelbundet än det högre språket. Basordförrådet i ett språk kan vara på cirka 1000-3000 ord (uppgifterna varierar). Med detta kan man uttrycka sig hjälpligt och förstå en hel del. Dessa ord kan man göra en lista av och ge eleven. Den ger överblick och de som är intresserade kan försöka plugga in en del. Den kan också vara en sorts uppslagsbok som kan komma till användning senare i livet. Vardagsspråket är det som används mest och därför har orden i vardagsspråket blivit oregelbundna. De vanligaste verben, substantiven, pronomina, etc. är oregelbundna vilket gör vardagsspråkets grammatik svårare att lära sig än det skrivnas. I talspråket uppstår också svårigheter när det gäller uttalet. Många bokstäver och stavelser uttalas inte och förändringar sker i övergången från skrift till tal. Det skrivna är ofta väsensskilt från det talade. Elision är vanligt. Det är som om den som talar vill göra det så enkelt som möjligt för sig och därför ”fuskar” med uttalet. Detta kan informeras om i undervisningen. Gå igenom lite av detta ”fusk-uttal” kan vara upplysande för eleven och bidra till att den uppfattar mer av det talade språket. Man kan också informera om grammatik. Grammatik kan ibland framstå som tråkig och meningslös. Men med grammatik kan man lära sig ords böjning och utöka sina möjligheter att uttrycka sig. Eleven behöver inte lära sig varje uttryck för sig. Att på detta sätt motivera grammatik kan hjälpa eleven att se meningen med grammatikmomenten i skolan. ”Svåra” ord är ofta desamma i många språk, vilket gör att svårare texter kan vara förhållandevis enkla att förstå. De europeiska språken har många lånord från grekiska och latinet ligger till grund för de latinska språken. Engelska har också många ord som härrör från latinet (via franska). Detta gör att innehållsmässigt intressant text kan inkluderas i undervisningen. Att lära sig säga vad man heter eller lära sig säga vad klockan är inte intellektuellt stimulerande. Text med intressant innehåll, t.ex. om det land där språket talas, dess kultur, historia, geografi, etc. kan göra undervisningen intressantare. Enbart grammatik vidgar inte vyerna. Språkinlärning i skolan kan således bara bli en första bekantskap med ett språk, en kultur och det är av vikt att detta öppet sägs i undervisningen. Eleven förstår det ändå och att vara tydlig med det kan skapa ett förtroende mellan lärare och elev. Kanske kan det möjliggöra en lättsammare ton i klassrummet. Att ägna sig åt språkövningar utan kontakt med verkligheten (t.ex. med innehållsrik text eller studier i talspråk) skapar ett avstånd mellan eleven och livet. Att lära sig ett språk tar tid. Skolan ska inte odla illusionen om att det går fort eller att det är enkelt. Språkundervisning är ofta utan innehållUndervisning i främmande språk (speciellt tredje-språk) kan lätt bli ointressant för vissa elever. Ofta rör det sig om översättningar av enkla, (ibland uppfattade som meningslösa), ord och fraser och elementär grammatik. I inga av dessa fall tillförs eleven något som kan kallas information. I viss mening lär sig eleven ingenting. Inga utökade kunskaper blir resultatet av sådan undervisning. Man koncentrerar sig på färdigheten, på att öva sig fram till en gradvis ökande kompetens. Att säga vad man heter, lära sig hur man säger vad klockan etc. kan av vissa uppfattas som banalt. Att lära sig vad exempelvis ”katt” heter på det främmande språket är inte heller att överföra någon ny kunskap. Eleven vet redan vad en katt är. Det är inget nytt. Ibland kan man tänka sig att eleven tillförs information, kunskaper som till exempel rör det studerade språkets kultur, historia, geografi etc. Det är då inte specifikt språkkunskaper men kan vara relevant eftersom kännedom om den främmande kulturen är ett av målen med undervisningen, att bekanta sig med den, bara det att det anses vara något som ska ske långt i framtiden efter många års studier. Det tror jag är att vänta för länge. Man kan ta det på svenska om man tycker att det är för svårt för eleven att läsa eller höra det på det främmande språket. Det blir då ett avbrott i det språkcentrerade stoffet och kan vara stimulerande och intressant om det görs på rätt sätt. Det är också möjligt att presentera en informationstext (en text kanske är mer lättförståelig än talat språk, man har tid att stanna upp, översätta ord, etc.) på det främmande språket. Ofta kan en sådan text paradoxalt nog vara lättare att förstå än de elementära språkövningarna. Vissa ord är desamma i flera språk och en informativ text kan använda sådana. Som exempel kan nämnas ”musik” (musique på franska, music på engelska) litteratur (littérature på franska, literature på engelska). Text är också ett internationellt ord. Orden kan således vara lätta att förstå. Även grammatiken kan vara enkel. En berättande text använder ofta bara verb i tredje person. Presens och perfekt är de vanligaste verbformerna. Sådan text använder ofta ord som böjs regelbundet. Det är talspråket som är mest oregelbundet. En text som innehåller något som kan uppfattas som intressant eller viktigt behöver således inte vara svårare att förstå än vardagligt tal. Med en liten ordlista är det möjligt att översätta den. En annan sak är att sådan text enligt min mening kan tas med redan tidigt i lärogången. Det behöver inte vara något som man ska vänta med tills eleven har lärt sig alla böjningsformer eller byggt upp ett stort ordförråd. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |