Ibland hörs sägas att det förflutna är viktigt att studera. Det lär oss om samtiden. Man säger också att detta är möjligt på grund av att människorna ständigt är desamma; de uppför sig på samma sätt, deras psyke är detsamma, de sociala relationerna är desamma och därför uppstår en tillvaro i det förflutna som liknar vår.
Detta är en viktig anledning till varför historia alltid har varit viktigt i skolväsendet. Historia tar stor plats och det samtida negligeras. Tankegången kännetecknar det som brukar kallas humanism. Under renässansen (renässanshumanism) uppmanades att man skulle gå tillbaka till de antika källorna och lära av dem. Senare, på 1800-talet uppstod den s.k. nyhumanismen som vurmade för det antika Grekland. Denna nyhumanism var viktig i utförandet av det moderna skolväsendet. Men om människan och hennes livsvillkor alltid är desamma kan man göra det omvända och gå från det nuvarande för att sedan tillämpa det på det förflutna. På många sätt vore ett sådant tillvägagångssätt berikande både för eleven och historikerna. Källäget är väsentligt bättre när det gäller samtiden, man kan ta reda på mer än när det gäller det som hänt för länge sedan. Mängden information om dagens värld överträffar vida det som finns om t.ex. medeltiden eller antiken. Man kan ta del av medieflödet, göra intervjuer och söka på offentliga arkiv när det gäller samtiden. Sådant är omöjligt när det gäller det avlägsna förflutna. Historieämnet i skolan handlar främst om politisk historia. Ofta rör det sig om berättelser om envåldshärskare, militära konflikter och politiska intriger. De källor som finns berör ofta sådana ämnen. Kunskaper om livet utanför maktens boningar får man mera sällan. Maktanalys brukar vara ett ämne där man lär ut att dagens värld är densamma som gårdagens. Ett typiskt sätt att tänka är att varje makthavare i grunden är en renässansfurste likt den som beskrivs i Machiavellis ”Fursten”, skriven på 1500-talet. I den ger Machiavelli råd till en makthavare och beskriver hur denne borde tänka och agera. Han menade att härskaren borde undvika moraliska betänkligheter och ideal och endast tänka på sig själv, vara pragmatisk och se till sin egen maktposition. Detta tänkesätt har gett namn åt adjektivet ”machiavellisk”. Går man från det förflutna till det nuvarande skulle Löfvén då vara en dagens machiavellisk furste. Använder man metoden att gå från det nuvarande och först sedan gå till det förgångna uppstår en annan kunskap. Kanske studier i Löfvéns arbetssituation skulle lära något om renässansfurstens. Likheter framträder. Löfvéns värld med ministrar, rådgivare, lobbyister, opionslägen etc. kanske kan överföras till renässansens tid. Ett annat exempel kan vara folkens livsbetingelser. Kanske är de alltid delvis desamma. Att studera dagens situation för befolkningen kan leda till insikter om hur man levde förr. En bonde idag kanske lever ungefär som en bonde levde förr. En stad är en stad, ett hem är ett hem. Övningen blir en jämförelseakt som kan vara intressant för eleven. Likheter kan skönjas men även skillnaderna kan vara relevanta att ta upp. Man kan genom denna metod komma fram till hur det kan ha sett ut i det förflutna. Om källor saknas får man ta till andra sätt att närma sig historien . Att resonera genom jämförelse mellan nu och då kan vara kreativt och fruktbart. Skillnaderna och likheterna mellan jämförda fenomen berikar förståelsen. Istället för att gå från det förgångna till nuet blir nuet det första studieobjektet. Kunskaperna om det förflutna kommer i andra hand. Både samtiden och historien skulle förstås bättre och levandegöras. Metoden skulle kunna användas utan att historiekunskaperna för den skull blir mindre.
0 Comments
I skolan premierades länge kunskaper om antiken. Det kunde röra sig om språkinlärning (främst latin men även grekiska) eller vissa ämnen som nedärvts, som retorik, olika former av matematik. Dessa ämnen ansågs oumbärliga för en god utveckling som människa.
Under renässansen återupplivades dessa kunskaper som under medeltiden inte varit allmänt spridda. På 1800-talet uppstod sedan en ny renässans, nu kallad nyhumanismen. Den ville också ägna sig åt studier av antiken. Ett skolsystem nu grundat på nationens kultur och historia uppstod. I stället för antiken skulle nationens kultur främjas och studeras. Numera har dessa inriktningar minskat i betydelse. Ämnen som historia (även världshistoria) och språk (nu modersmålet eller engelska plus ett tredjespråk) ingår i kursplanen liksom naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen. Man kan hävda att de flesta ämnena är humanistiska i det att de går tillbaka till antiken eller de nationella skolsystemen. Även ämnen som normalt inte räknas till humaniora kan anses tillhöra det humanistiska fältet. Matematik brukar generellt inte ses som ett humanistiskt ämne. Den används i ämnen som fysik och teknik men är inte humaniora. Men man kan säga att mycket av den matematik som lärs ut är humanistisk, den har utformats av humanister och är en del av arvet från antiken. För det första är inslagen i matematik en sorts förtäckt matematikhistoria. Det som studeras är landvinningar som gjorts under historien, det är således historia i någon mån. För det andra premieras sådant som kan visualiseras (t.ex. geometri eller infinitesimalkalkyl). Det blir till något estetiskt, till något vackert. Att syssla med matematik är en skönhetsupplevelse. Ett inflytande från Pytagoras (”sfärernas harmoni”: tanken att allt är symmetriskt ordnat i universum) eller från Platon (idévärlden där eviga former uppstår) kan skönjas. Genom matematik kan man närma sig det eviga och sköna. Även NO-ämnen har en estetisk dimension. Naturen är vacker och lyder under eviga lagar. Geografi kan också sägas tillhöra denna kategori; floder, berg och sjöar utgör anslående vyer. Endast några enstaka ämnen, som t.ex. samhällskunskap undgår att hamna bland de estetiska, humanistiska ämnena. Men den humanistiska inriktningen passar inte alla, jag skulle vilja hävda att den passar ett fåtal. Humanismen är världsfrånvänd och elitistisk. De flesta elever gynnas inte av den. Att studera t.ex. historia i dess olika former hjälper inte eleven när den ska ge sig ut i samhället och världen. Vilka lagar som styr samhället (i stället för universum) ingår inte i skolsystemet, så eleven är helt okunnig om detta (ämnet juridik skulle kunna råda bot på detta). Även ämnen som ekonomi, politik och media skulle göra eleven mer anpassad och mindre främmande för samhället. Att studera samtiden, det dagsaktuella, slutligen, är något som de humanistiskt präglade ämnena aldrig gör. Den traditionella studiemetoden går ut på att läsa och analysera äldre texter. Filologer har under sekler använt denna metod. Ska man studera samtiden måste andra metoder brukas. Källor som TV-program, radioprogram, film, ska gås igenom. Intervjuer kan göras eftersom de inblandade fortfarande är vid liv. Att studera samtiden och att förmedla rönen till eleven är något som inte görs idag. Men samtiden engagerar mer, den berör mer direkt och eleven känner i högre grad att den är en del av det studerade. Samtiden är framtidens historia. Låt den bli en del av skolsystemet! En lärare kan med fördel ägna tid i klassrummet åt att berätta om ämnet som ska studeras. Det kan vara som introduktion eller som en fristående informativ lektion. Läraren kan också studera på egen hand för att bättre behärska sitt ämne.
Det är främst vetenskapsämnen inom SO och NO som lämpar sig för detta. Dessa ämnen har en lång historia, det finns mycket att förtälja. Historien går ibland tillbaka till antiken. Fysik, biologi och kemi är grekiska ord. Ett ämne som funnits i urminnes tider är astronomi även om det ofta mer rörde sig om astrologi; sällan användes någon regelrätt vetenskaplig metod. Samhällsvetenskap utvecklades i de flesta fall långt senare. Sociologi uppstod på 1800-talet liksom psykologi. Geografi går tillbaka till antiken. Ekonomi blev ett studieämne på 1700-talet. När man ska beskriva ett ämnes historia blir det ofta en upptäckternas historia. Viktiga rön markerar framsteg och en utvecklingshistoria uppstår. Ämnet vetenskapshistoria är för övrigt i sig en vetenskap som blev autonom på 1900-talet. Vetenskapshistoria är ett exempel på en utveckling mot specialisering inom ämnet historia. Detta fenomen förekommer i alla discipliner. T.ex. kan kärnfysik och kvantfysik härledas ur upptäckten av atomkärnan och de förhållanden som kännetecknar den; specialämnen tillkom som svarade mot nya behov inom forskarvärlden. Inom kemi har biokemi utvecklats och inom biologi molekylärbiologi. Ämnen överlappar ofta varandra vilket är ett annat kännemärke för vetenskapernas utveckling. Inom medicin används både kemi, biologi och genetik. De fysikaliska lagar som reglerar atomkärnan har påverkan på de kemiska ämnen de är en del av och då kommer man in på det kemiska området. En översikt (det kan bara bli en översikt) över ett läroämnes historia leder oundvikligen fram till dagens situation. En redogörelse för forskningsläget idag kan vara på sin plats där eleven får reda på de senaste upptäckterna och det som vetenskapsmännen jobbar med i nuläget. Ett skolämne har också sin historia. Många ämnen har det undervisats i länge och inslag kan ha många år på nacken. Det kan vara upplysande både för eleven och för läraren att få distans till skolämnet och det som det undervisas i, vad som står i kursplanen. Inom sekundärundervisningen speciellt har traditioner uppstått som kan vara svåra att ta avstånd från. Det kan också vara intressant för eleven att höra om utbildningsvägar. Hur blir man kemist, fysiker, matematiker? Vad ska man läsa? Hur ser arbetsmarknaden ut? Hur många behöver utbildas i varje ämne? Ska man läsa på universitetet? Vilka kurser finns det? Med sådana typer av information kan en länk skapas mellan eleven och samhället när det gäller undervisningen i ett ämne. Kanske kan större intresse och förståelse skapas hos eleven och bättre kännedom om vetenskap bli följden. Det kan vara nytt med historiaHistoria kan ibland verka tråkigt för eleven. Det är gamla händelser som berörs som inte längre påverkar nuet. Det behandlade framstår som avslutat och färdigt.
Enligt gängse praxis för historieämnet ska det vara så. Historia måste bli gammalt innan det studeras. Arkiv ska öppnas, minnen ska nedtecknas, biografier skrivas. Först långt efter att händelserna som beskrivs ägt rum kan det studeras. Men historia behöver inte presenteras som något avslutat eller dött. Historia kan vara levande och nytt. Inom de flesta vetenskapsgrenar inom historia görs nya fynd som kan tillföra ny kunskap. T.ex. arkeologi eller antropologi är sådana. Jag återkommer till några exempel på detta senare i texten. I andra fall kan historia utvecklas genom att man riktar uppmärksamhet mot fenomen som inte studerats tidigare. Nya studieobjekt kan skapas. Här kan som exempel nämnas nya aspekter på historia som anläggs av folkens historia (inte bara kungarnas och elitens) eller kvinnohistoria (man intresserar sig för kvinnor i historien). Man har också förnyat historieskrivandet med att ägna sig åt mentalitetshistoria (hur människorna tänkte) eller variera tidsperspektiv och geografiska avgränsningar. Historia kan således förnyas och kanske verka mer inspirerande för eleven. Ett exempel på hur nya fynd kullkastar gamla teorier är de upptäckter som gjorts inom arkeologin när det gäller Birka, den vikingatida handelsplatsen vid Mälaren. Genom att kombinera flygscanning, markradar och magnetometrar har man undersökt ett stort område i och omkring staden. Man har t.ex. upptäckt många nya gravar. Det visade sig också att Birka uppstått inte gradvis som ett samhälle som människor efter hand bosatt sig på. I stället pekar fynd på att staden uppstått kring en samling verkstäder. Området var omgärdat av en vall. Historikerna spekulerar kring om det kan ha rört sig om en mur som byggts för att hålla hantverkarna instängda. Vetenskaplig kunskap inom historia kan således förändras av nya fynd. Vad viktigare är är att den kunskap som presenteras och ofta framställs som säker och evig i själva verket är föränderlig och baseras på rådande bevisläge. Med nya fynd kan ny kunskap uppnås. Nya fynd ger nya teorier. Ett annat färskt exempel på detta är kunskapen kring människans ursprung. Länge trodde forskarna att den mänskliga arten, homo sapiens, uppstod i Östafrika för cirka 200 000 år sedan. Teorin grundades på att de fynd som gjorts kommer därifrån. Även DNA-forskning har pekat på detta. Nu har nya fynd gjorts i Marocko där kvarlevor från människoliknade varelser hittats som daterats till 300 000 år före Kristus. Teorierna om människans ursprung måste skrivas om och det endast på grund av detta fynd. Nya upptäckter i framtiden kommer troligen innebära att dessa teorier måste revideras på nytt. Inom alla discipliner råder det läget. Nya fynd, teorier, tolkningar, studieobjekt gör att vetenskapen utvecklas. Vetenskapen är inte statisk, något som ska pluggas in och som gäller i evighet. Om man förklarar denna föränderlighet och komplexitet, går igenom tolkningar och teorier, kan undervisningen bli mer stimulerande. Komplexiteten är verklighetens signum. Enkla ”sanningar”, ”fakta” och säkra bedömningar kan frångås delvis (vissa saker är trots allt bevisbara) och undervisningen göras mer dynamisk. Nutidshistoria är viktigare än kunskaper om det avlägsna förflutnaDe som förespråkar historieämnet i skolan brukar ibland påstå att man inte kan förstå nutiden om man inte har kunskaper i historia. Ett argument för historia är således att det ger kunskaper om något annat än vad som studeras: studerar man det förflutna lär man sig om nuet.
Men är det inte en felaktig uppfattning? Ska man inte ägna nuet uppmärksamhet i första hand om det är nuet man vill ha kunskaper om? Det förflutna kan ge viss upplysning om nuet, det ska inte förnekas. Frågan är hur mycket av nuet som förstås genom att studera det förflutna. Ska man studera Trump, för att ta ett exempel, ska man då inte studera just Trump, och inte någon makthavare tagen ur historien, även om det kan finnas likheter mellan olika ledare. Att studera Machiavellis ”Fursten” eller Julius Cesar kan ge ledtrådar men i först hand bör nog saker i samtiden premieras för att förstå den amerikanske ledaren. Historia kan, som jag påpekade, ge ledtrådar. I exemplet Trump kan den amerikanska konstitutionen som både är historia (stora delar skrevs på 1700-talet) och nutidsrelaterat (den gäller än idag med vissa tillägg och förändringar). Jämförelser med andra presidenter kan också vara befogade. En fördel med nutidshistoria är att det finns fler källor än när det gäller det avlägsna förflutna. Det gör att man vet mer om nutiden än om det förflutna. Informationsflödet är enormt och en elev kan med lätthet nå kunskap genom att använda den nya kommunikationsteknologin. En noggrann undersökning av nuet ger en fullständigare förståelse för det historiska skeendet än vid studier av en händelse i det förflutna. Att studera nuet blir också mer angeläget för eleven. Det känns relevant. Konstanta påminnelser om nuet flödar ur mediekanalerna vilket ger ytterligare stimulans och återkoppling till vad som studeras i skolan. Nuet är framtidens historia kan man också hävda vilket gör att tudelningen mellan det förflutna och nuet upphör att gälla. Om man väntar med att studera nuet tills det blivit historia får man också veta mindre. Alla muntliga källor är döda och man hänvisas som historiker (elev eller lärare) till arkiv som ofta rensats från känsligt innehåll. Studera således nutiden i skolan! I fallet Trump blir det en övning i rättsvetenskap, politik, journalistik, media etc. Källkritik testas och omdömesförmågan prövas och det blir en viktig erfarenhet för eleven i bästa fall. Det blir ett brott med den kronologiska undervisningsmetoden i historia där man börjar med stenåldern och närmar sig nuet. Börja i ställer med nuet och se vad i det förflutna som kan vara relevant att ta upp i anslutning till det studerade! |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |