Man kan inom tredjespråksundervisningen berätta för eleven att den inte kommer att lära sig det studerade språket. Ytterst få kan lära sig språk snabbt. Det tar oftast många år och att vistas i landet där språket talas är en nödvändighet för att lära sig det. Det fåtal timmar som ägnas språket i skolan räcker vanligen inte för att lära sig det.
Detta sägs ofta inte. Eleven invaggas i en tro att det går att lära sig språket i skolan om man pluggar. Efteråt, i vuxen ålder, inses att språkinlärning uteblivit, att det mesta glömts bort. Det vore mer ärligt, det vore att tala sanning, om man informerade eleven om att det tar tid att lära sig ett språk. Kanske skulle det uppskattas av eleven. Det lönar sig inte att traggla böjningsmönster och göra enkla talövningar, det hjälper inte mycket. Vad kan man mer berätta om språkinlärning? Kanske att läsförståelse är det som normalt premieras inom språkundervisning. Det är ett kännemärke för skolan att det skrivna är viktigare än det talade. Man studerar enklare, tillrättalagda texter. Högre upp i studierna är det vanligt att studera litterära texter eller tidningsartiklar. Sällan informeras om talspråk, dess grundläggande ordförråd, uttalet och det faktum att vardagsspråket är mer oregelbundet än det högre språket. Basordförrådet i ett språk kan vara på cirka 1000-3000 ord (uppgifterna varierar). Med detta kan man uttrycka sig hjälpligt och förstå en hel del. Dessa ord kan man göra en lista av och ge eleven. Den ger överblick och de som är intresserade kan försöka plugga in en del. Den kan också vara en sorts uppslagsbok som kan komma till användning senare i livet. Vardagsspråket är det som används mest och därför har orden i vardagsspråket blivit oregelbundna. De vanligaste verben, substantiven, pronomina, etc. är oregelbundna vilket gör vardagsspråkets grammatik svårare att lära sig än det skrivnas. I talspråket uppstår också svårigheter när det gäller uttalet. Många bokstäver och stavelser uttalas inte och förändringar sker i övergången från skrift till tal. Det skrivna är ofta väsensskilt från det talade. Elision är vanligt. Det är som om den som talar vill göra det så enkelt som möjligt för sig och därför ”fuskar” med uttalet. Detta kan informeras om i undervisningen. Gå igenom lite av detta ”fusk-uttal” kan vara upplysande för eleven och bidra till att den uppfattar mer av det talade språket. Man kan också informera om grammatik. Grammatik kan ibland framstå som tråkig och meningslös. Men med grammatik kan man lära sig ords böjning och utöka sina möjligheter att uttrycka sig. Eleven behöver inte lära sig varje uttryck för sig. Att på detta sätt motivera grammatik kan hjälpa eleven att se meningen med grammatikmomenten i skolan. ”Svåra” ord är ofta desamma i många språk, vilket gör att svårare texter kan vara förhållandevis enkla att förstå. De europeiska språken har många lånord från grekiska och latinet ligger till grund för de latinska språken. Engelska har också många ord som härrör från latinet (via franska). Detta gör att innehållsmässigt intressant text kan inkluderas i undervisningen. Att lära sig säga vad man heter eller lära sig säga vad klockan är inte intellektuellt stimulerande. Text med intressant innehåll, t.ex. om det land där språket talas, dess kultur, historia, geografi, etc. kan göra undervisningen intressantare. Enbart grammatik vidgar inte vyerna. Språkinlärning i skolan kan således bara bli en första bekantskap med ett språk, en kultur och det är av vikt att detta öppet sägs i undervisningen. Eleven förstår det ändå och att vara tydlig med det kan skapa ett förtroende mellan lärare och elev. Kanske kan det möjliggöra en lättsammare ton i klassrummet. Att ägna sig åt språkövningar utan kontakt med verkligheten (t.ex. med innehållsrik text eller studier i talspråk) skapar ett avstånd mellan eleven och livet. Att lära sig ett språk tar tid. Skolan ska inte odla illusionen om att det går fort eller att det är enkelt.
0 Comments
,Med social reproduktion brukar man i skolsammanhang mena att elever med högutbildade föräldrar lyckas bra i skolan och läser vidare på universitetet och får välbetalda jobb medan barn med föräldrar från de lägre klasserna lyckas sämre och väljer enklare jobb.
Barn följer i sina föräldrars fotspår. Detta anses vara förkastligt av många, främst på vänsterkanten. Arbetarnas barn tar inte klivet upp till överklassen genom att studera. De gör ingen klassresa. Ändå är arbetarbarn förmodligen lika begåvade som överklassens barn. Skolan kan hjälpa begåvade arbetarbarn att ta steget upp till överklassen genom att studera vidare på universitetet. Detta sker sällan. Ett skäl kan vara att yrkeslivet sällan nämns i skolan. Det som studeras rör inte arbetslivet, kanske för att det är en förberedelse till vidare studier. Det finns i och för sig yrkespraktik på schemat (PRAO, Praktisk Arbetslivsorientering) där eleven får vistas några dagar eller veckor på en arbetsplats, men det är också det enda. Någon fortlöpande information om yrken saknas. Skolan skulle kunna göra mer för att berätta om yrken, om arbetsplatser, om yrkesutbildningar. Eleverna skulle kunna informeras mer om arbetsuppgifter, vilken kompetens som krävs för de olika yrkena. Det skulle då gälla både sådana som kräver högre utbildning och arbetaryrken. Med information om dessa kan eleven stifta bekantskap med andra yrken än de som utövas i hans familj. Eleverna skulle få veta mer om olika yrken och inte känna främlingskap inför sådana som tillhör en annan klass. En annan tanke är att skolan med sin humanistiska ideologi inte nämner den kompetens som krävs i de olika yrkena. Oftast efterfrågas inte boklig lärdom. Social kompetens t.ex. är viktig i många yrken, något som inte alltid premieras i skolan. En som jobbar i en butik behöver kunna vara snabb och serviceinriktad, kunna hantera kunder på ett bra sätt. Sådant förbereds inte för i skolan. Praktiska yrken kräver kunskaper som inte övas i skolan. Unga är intresserade av arbete. Sedan barnsben har de velat bli något när de blir stora. De drömmer om vissa yrken och vill veta mer om dem. Ibland är det så att de inte vet vad de vill bli. De behöver då information och ledning inför framtida yrkesval. Att bredda kunskaperna om vilka yrken som finns, vad man behöver kunna, hur man gör ett bra jobb är viktig information. Insikter om yrken kan enligt min mening motverka social reproduktion. För det mesta väljer eleven att stanna i sin klass för att de inte känner till något annat. Dessa kunskaper om yrken och yrkesutbildningar kan inkorporeras i alla ämnen. Man behöver då berätta inte bara om yrken som kan knytas till något läroämne (t.ex. yrket matematiker när man läser matematik). Man måste även informera om yrken som är mer praktiska. Det blir till en yrkesvägledning och en förberedelse för ett liv i samhället, något mer än bara praktik utanför skolan (PRAO). Kanske kan även klassresor nedåt då oftare förekomma. Bekantskap med de olika yrken som finns, både sådana som kräver högskoleutbildning och de som kräver kortare yrkesutbildning, kan leda till social rörlighet och en skola som är mer i samklang med det övriga samhället. Man kan inte praktiskt utföra många arbeten i klassrummet men man kan prata om dem och informera eleven om olika yrkens existens. De klassiska reformpedagogerna ger oftast ringa ledning när det gäller sekundärundervisning. Ibland rör det sig om svårgenomträngliga teorier om den mänskliga naturen, hur människan utvecklas från tidig ålder till mognad som vuxen. Dessa teorier har ofta vetenskapliga ambitioner och är komplicerade och svårtolkade. Att bygga undervisning på dessa., t.ex. Johann Friedrich Herbart eller Lev Vygotskij är inte helt enkelt.
Ofta är fokus inställt på små barn. Maria Montessori, Jean Piaget och Johann Heinrich Pestalozzi är exempel på detta . Spädbarnets utveckling under de första åren studerades ingående av Piaget och Montessoris tankar rörde främst små barn. De flesta Montessoriskolorna är förskolor även om det också finns hela grundskolor baserade på Montessori-pedagogiken. Reformpedagogiken utvecklades också i samhällen som nu är svunna. Dagens värld skiljer sig mycket från den tid då reformpedagogerna levde (främst 1800-talet och början på 1900-talet). Ingen ungdomskultur fanns, demokratin var inte utvecklad, fattigdomen var utbredd, något välfärdssamhälle fanns inte. Nytänkandet riktade sig mot ett gammalt auktoritärt system. Idag går eleven i en nioårig obligatorisk skola. Helst ska den även fullgöra en gymnasieutbildning. Detta ställer nya krav på utbildningsväsendet. Det ska hittas på aktiviteter och undervisning för tonåringar i 6-7 år. Att lära känna tonåringars väsen är således något som är viktigt eftersom så lång tid av utbildningen sker under tonåren och reformpedagogiken är illa rustad att klara detta. Några saker kan noteras när det gäller barnens senare utveckling. För en tonåring har skolan slutat vara en lek som den är för yngre barn i t.ex. lågstadiet. En tonåring är mindre ivrig att svara på frågor (i lågstadiet räcker alla barn upp handen när läraren ställer en fråga). För en tonåring är livet på allvar. Skolan ska ta upp viktiga och stora saker. En tonåring är medveten om problemen i livet och världen. Ärlighet och sanningsenlighet är viktiga. Det som förmedlas ska vara riktigt, det ska stämma med verkligheten. Både de goda och de dåliga sidorna av det som avhandlas bör beaktas. Eleven i tonåren är ifrågasättande och kritisk till det mesta. Den går inte på allt och kanske är det till och med så att den upplever att den ”ser igenom” skolan och samhället. Att anpassa skolan till dessa äldre elever förutsätter att de är sedda och förstådda av dem som ansvarar för undervisningen. I sekundärundervisningen kan nya ämnen som berör samhället i samtiden ge eleven insikter. Diskussioner där olika perspektiv tas upp kan vara anpassade till elevens ifrågasättande och kritiska hållning till omvärlden. Ämnen som juridik, media, politik kan hjälpa eleven förstå mer om hur samhället är ”tänkt”, hur samhällsplaneringen är utformad; att det finns en tanke bakom det inrättade. En annan följd av tonåringens kritiska psyke är att undervisningen behöver motiveras och försvaras vilket inte är fallet med yngre barn som finner allt roligt och intressant. En äldre elev ifrågasätter undervisningen på ett annat sätt. Goda skäl för undervisningen måste anges för att eleven ska se någon mening med den. Reformpedagogiken är historiskt intressant och har medfört stora landvinningar bort från förtryckande tendenser i skolan. Men den framstår idag som otillräcklig för sekundärundervisningen. Det lilla som berör äldre barn hos t.ex. Piaget eller Montessori räcker inte långt. Det behövs mer kunskaper om äldre elevers behov och världsbild. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |