Reformpedagogiken ger ringa ledning

De klassiska reformpedagogerna ger oftast ringa ledning när det gäller sekundärundervisning. Ibland rör det sig om svårgenomträngliga teorier om den mänskliga naturen, hur människan utvecklas från tidig ålder till mognad som vuxen. Dessa teorier har ofta vetenskapliga ambitioner och är komplicerade och svårtolkade. Att bygga undervisning på dessa., t.ex. Johann Friedrich Herbart eller Lev Vygotskij är inte helt enkelt.

Ofta är fokus inställt på små barn. Maria Montessori, Jean Piaget och Johann Heinrich Pestalozzi är exempel på detta . Spädbarnets utveckling under de första åren studerades ingående av Piaget och Montessoris tankar rörde främst små barn. De flesta Montessoriskolorna är förskolor även om det också finns hela grundskolor baserade på Montessori-pedagogiken.

Reformpedagogiken utvecklades också i samhällen som nu är svunna. Dagens värld skiljer sig mycket från den tid då reformpedagogerna levde (främst 1800-talet och början på 1900-talet). Ingen ungdomskultur fanns, demokratin var inte utvecklad, fattigdomen var utbredd, något välfärdssamhälle fanns inte. Nytänkandet riktade sig mot ett gammalt auktoritärt system.

Idag går eleven i en nioårig obligatorisk skola. Helst ska den även fullgöra en gymnasieutbildning. Detta ställer nya krav på utbildningsväsendet. Det ska hittas på aktiviteter och undervisning för tonåringar i 6-7 år. Att lära känna tonåringars väsen är således något som är viktigt eftersom så lång tid av utbildningen sker under tonåren och reformpedagogiken är illa rustad att klara detta.

Några saker kan noteras när det gäller barnens senare utveckling. För en tonåring har skolan slutat vara en lek som den är för yngre barn i t.ex. lågstadiet. En tonåring är mindre ivrig att svara på frågor (i lågstadiet räcker alla barn upp handen när läraren ställer en fråga). För en tonåring är livet på allvar. Skolan ska ta upp viktiga och stora saker.

En tonåring är medveten om problemen i livet och världen. Ärlighet och sanningsenlighet är viktiga. Det som förmedlas ska vara riktigt, det ska stämma med verkligheten. Både de goda och de dåliga sidorna av det som avhandlas bör beaktas. Eleven i tonåren är ifrågasättande och kritisk till det mesta. Den går inte på allt och kanske är det till och med så att den upplever att den ”ser igenom” skolan och samhället. Att anpassa skolan till dessa äldre elever förutsätter att de är sedda och förstådda av dem som ansvarar för undervisningen.

I sekundärundervisningen kan nya ämnen som berör samhället i samtiden ge eleven insikter. Diskussioner där olika perspektiv tas upp kan vara anpassade till elevens ifrågasättande och kritiska hållning till omvärlden. Ämnen som juridik, media, politik kan hjälpa eleven förstå mer om hur samhället är ”tänkt”, hur samhällsplaneringen är utformad; att det finns en tanke bakom det inrättade.

En annan följd av tonåringens kritiska psyke är att undervisningen behöver motiveras och försvaras vilket inte är fallet med yngre barn som finner allt roligt och intressant. En äldre elev ifrågasätter undervisningen på ett annat sätt. Goda skäl för undervisningen måste anges för att eleven ska se någon mening med den.
​
Reformpedagogiken är historiskt intressant och har medfört stora landvinningar bort från förtryckande tendenser i skolan. Men den framstår idag som otillräcklig för sekundärundervisningen. Det lilla som berör äldre barn hos t.ex. Piaget eller Montessori räcker inte långt. Det behövs mer kunskaper om äldre elevers behov och världsbild.