Något som förknippas med inlärning är utförandet av övningar. Dessa är ofta knutna till ett skriftligt material eller en muntlig genomgång. Ibland görs en muntlig genomgång av samma material som det skriftliga.
Vad är då en övning? Det kan skifta från ämne till ämne. Det kan röra sig frågor kring innehållet i en text, diskussionsfrågor, filosofiska spörsmål. I språk kan det vara grammatiska problem som tas upp, i matematik uppgifter för att öva på att lösa ett matematiskt problem. Ofta övas samma sak många gånger. Övningsuppgifterna kan sägas ha en historia. Här ska några nedslag göras. På 1800-talet hölls den s.k. formalbildningen högt. Idén var att elevens tankeförmåga gynnades av att man fokuserade på övningar. Genom att traggla böjningsmönster i latin och lära sig lösa matematiska problem uppövades hjärnan (eller själen som det hette då). Allsköns positiva effekter skulle detta få, allt från ett harmoniskt sinnelag till ett skarpare omdöme. Även andra pedagogiska tankeströmningar betonade vikten av övningar. Johann Heinrich Pestalozzi var en av tidens mest namnkunniga pedagoger. Enligt honom skulle kunskapsinnehållet brytas ned till sina minsta beståndsdelar. Dessa skulle stegvis öka i svårighetsgrad. Varje steg i denna utveckling från det enkla till det svårare skulle övas ordentligt så att eleven behärskade det. Allt hade sina elementära beståndsdelar, sitt ”a-b-c”, och genom att så småningom använda dem i mer komplexa figurationer ökade kunskapsmängden. En tredje teori som förespråkar övningar i stor skala är behaviorismen. Denna filosofi om inlärning menar att eleverna ska utföra så stor mängd övningar att reflexer uppstår. Kunskaperna ska ”sitta i ryggmärgen” som det heter. Det ska gå att väcka eleven mitt i natten och då ska den kunna rabbla det inlärda utan att tveka. Genom repetition ska eleven memorera kunskaperna och genom att belönas för uppnådd förmåga och bestraffas när eleven gör fel ska eleven stimuleras till ökad kunskapsinhämtning. Denna ”betingning” som upptäcktes av Ivan Pavlov och utvecklades av bl.a. Burrhus Frederic Skinner spelade en stor roll för det sena 1900-talets pedagogiska debatt. Eleven sågs som en varelse som skulle styras likt ett försöksdjur. Inlärning skulle bli effektiv och pedagogiken skulle kunna mekaniseras. Alla dessa teorier har lett till att skolan ägnar stor del av undervisningstiden åt övningar. Till viss del är det försvarbart och oundvikligt, speciellt i den tidiga lärogången då läs-och skrivkunnighet ska läras ut. Under senare årskurser är det mer tveksamt om övningarna har den avsedda effekten. Att upprepa samma övning gång på gång gör att eleven inte lär sig något nytt, det blir enahanda. Innehåll saknas och kunskapsmängden förblir konstant. Med en informativ pedagogik är siktet inställt annorlunda. Eleven får ta del av problem och frågor i anslutning till livet och den samtida verkligheten. De små stegen och problemen av ringa vikt som ofta premieras i t.ex. matematik får står tillbaka och ersättas av verkliga, historiskt betydelsefulla frågor. Med informativ pedagogik kan mer läras in och bättre förståelse uppnås. Övningsuppgifternas antal kan minska och innehållet på lektionerna kan öka.
0 Comments
Skolans arv från 1800-talets skolreformer är betydande. Av särskilt intresse är kanske idéerna om "formalbildning". Dessa tycks ha sitt ursprung i 1700-talsfilosofen Cristian Wolffs tankar om själens beskaffenhet. Hans idéer kom att spela en stor roll för det pedagogiska tänkandet och speciellt när läroverken inrättades.
Det antogs att själen bestod av olika delar eller egenskaper, så kallade själsförmögenheter. Dessa skulle övas i skolan och denna övning skulle ge eleven en harmonisk personlighet. ”Den ojämförligt mest spridda uppfattningen om läroverkets mål.....….var att lärjungarnas själsförmögenheter skulle övas och utvecklas.” skriver Lars H. Nihlén i sin bok ”Nyhumanism och medborgarfostran. Åsikter om läroverkets målsättning 1820-1880” (sid 31). Idéerna var förhärskande under hela 1800-talet och ansågs så självklara att de sällan ifrågasattes. Själsförmögenheterna var olika till antalet hos olika filosofer. Ibland bestod de av känslorna, förståndet och viljan. Denna tredelning var den vanligaste. Dessa hade då som verksamhetsområden det estetiska, tanken och handlingen. Vissa ämnen ansågs speciellt viktiga i övandet av själsförmögenheterna, de var "formalbildande". Språk och matematik var de mest betydelsefulla, särskilt grammatiken i språkundervisningen. Den övade de intellektuella krafterna. Regelbundenheten i böjningsmönstren utvecklade de högra anlagen och ledde till klart tänkande. Det bästa språket för dessa ändamål var latinet, ansåg man. Det var dött och förändrades inte längre vilket man tyckte var en fördel framför moderna språk. Just grammatiken var det högsta medlet att nå formalbildning, enligt t.ex. Esaias Tegnér. Den "övade minnet och skärpte omdömet". De flesta pedagoger höll med. Studier av ordbildning och meningsbyggnad gav en grund till sund logik. Latinets alla böjningsformer uttryckte meningsvariationer på ett fullständigt sätt. Redan tidigt i lärogången skulle grammatikundervisningen börja. Den skulle sedan kompletteras med litteratur och filologi. Språket skulle inledas med grammatik och läsning av texter skulle sedan följa i de senare klasserna. I mindre grad ansågs naturvetenskap formalbildande, enligt Nihlén. Först och främst skulle de klassiska språken läras in. Kunde man de klassiska språken underlättades studierna i naturvetenskap. Dessa var alltså underordnade och av mindre betydelse i undervisningen. Idag har nog matematiken och naturvetenskapen tagit över som formalbildningsmedel. Eleven lär sig tänka logiskt, som det heter, och matematikens alla lagar anses fostrande att lära sig följa. Lagar finns även i de naturvetenskapliga ämnena och att bemästra dessa har en utvecklande effekt på elevens sinne. Ett nytt ämne som man kan nämna i detta sammanhang är programmering som ska införas på schemat hösten 2018. Det är frestande och traditionsenligt att anse, öppet eller outtalat, att detta ämne skulle leda till utvecklandet av logiskt tänkande som kan tillämpas överallt i livet precis som ansågs vara fallet med 1800-talets formalbildande ämnen. Även om formalbildningen inte ofta nämns idag finns tankarna kvar. De uttrycks i andra termer; ”själen” får ge plats åt ”hjärnan”, de filosofiska spekulationerna ersätts av forskningsresultat i ämnen som psykologi, olika typer av hjärnforskning, etc. Att ämnen som språk och matematik har en positiv inverkan på barnets psyke är fortfarande en teori som omhuldas av många. Dessa teorier anser jag vara felaktiga. Det är inte grammatik och matematik som en elev främst behöver behärska, det är kunskaper i ekonomi, lagstiftning, media och annat. Att döda språk skulle vara mer betydelsefulla än de levande är en fatal missuppfattning, vilket leder till en klyvning av elevens livssituation: vad som sker inne i skolan har då ingen relation till vad som sker utanför. Undervisningen ska vara levande och intressant för eleven, den ska vara relevant och förbereda för ett liv utanför skolan. Tanken att vissa ämnen lär dig tänka bättre är förfelad. Övar man latinsk grammatik så kan man endast latinsk grammatik. Den går inte att tillämpa i samhället. Jag skulle hävda att fastän skolan har utvecklats sedan 1800-talet så finns formalbildningstänkandet kvar. Det ligger latent i många delar av undervisningen. Övningar av matematiska och grammatiska problem anses fortfarande välgörande för hjärnans utveckling. Latinet är kanske borta men inte tankarna om formalbildning. Skolan borde berätta ärligt om samtidens stora frågor. I stället blir det ofta oändligt små och perifera frågeställningar som behandlas. Det kan röra sig om matematiska svårigheter eller grammatiska problem.
Dessa är ofta helt konstruerade och används för att övas på och sedan läras in till ett prov. Man kan ibland få för sig att de endast tjänar syftet att få tiden att gå i klassrummet. Ibland rör det sig om övningar där närliggande fenomen ska åtskiljas. Eleven kan bland ihop dem, som det heter och måste lära sig skilja dem åt. Detta är att skapa problem ur ingenting. Det finns ingen social nödvändighet att ta upp sådana saker. Att nämna, i samma andetag, två saker som kan sammanblandas, gör också att eleven fortsätter att blanda ihop dem. Eftersom de inte har någon verklighetsförankring som skulle kunna verka som en återaktualisering kommer eleven fortsätta blanda ihop och har därmed inte lärt sig något. Som exempel kan nämnas skillnaden mellan massa och tyngd, spänning och strömstyrka i fysik. Inom engelsk grammatik t.ex. skillnaden mellan ”shall” och ”will”, i franska skillnaden i användning mellan prepositionerna ”à” och ”en”. Vem kommer ihåg skillnaden vid vuxen ålder? Denna typ av inslag i undervisningen saknar relevans och ägnar tid åt små problem. Mycket tid tas i anspråk för att gå igenom och öva dem. Att hitta på dessa problem, att fokusera på dem och förstora dem gör eleven en otjänst. Det skapar motstånd och minskar skolans legitimitet i elevens ögon. Undvik i stället att riskera sammanblandning. Har man det målet så nämns inte de näraliggande fenomenen samtidigt. Separera dem i stället och låt bli skapa ett problem där inget egentligen finns. I skolan premierades länge kunskaper om antiken. Det kunde röra sig om språkinlärning (främst latin men även grekiska) eller vissa ämnen som nedärvts, som retorik, olika former av matematik. Dessa ämnen ansågs oumbärliga för en god utveckling som människa.
Under renässansen återupplivades dessa kunskaper som under medeltiden inte varit allmänt spridda. På 1800-talet uppstod sedan en ny renässans, nu kallad nyhumanismen. Den ville också ägna sig åt studier av antiken. Ett skolsystem nu grundat på nationens kultur och historia uppstod. I stället för antiken skulle nationens kultur främjas och studeras. Numera har dessa inriktningar minskat i betydelse. Ämnen som historia (även världshistoria) och språk (nu modersmålet eller engelska plus ett tredjespråk) ingår i kursplanen liksom naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen. Man kan hävda att de flesta ämnena är humanistiska i det att de går tillbaka till antiken eller de nationella skolsystemen. Även ämnen som normalt inte räknas till humaniora kan anses tillhöra det humanistiska fältet. Matematik brukar generellt inte ses som ett humanistiskt ämne. Den används i ämnen som fysik och teknik men är inte humaniora. Men man kan säga att mycket av den matematik som lärs ut är humanistisk, den har utformats av humanister och är en del av arvet från antiken. För det första är inslagen i matematik en sorts förtäckt matematikhistoria. Det som studeras är landvinningar som gjorts under historien, det är således historia i någon mån. För det andra premieras sådant som kan visualiseras (t.ex. geometri eller infinitesimalkalkyl). Det blir till något estetiskt, till något vackert. Att syssla med matematik är en skönhetsupplevelse. Ett inflytande från Pytagoras (”sfärernas harmoni”: tanken att allt är symmetriskt ordnat i universum) eller från Platon (idévärlden där eviga former uppstår) kan skönjas. Genom matematik kan man närma sig det eviga och sköna. Även NO-ämnen har en estetisk dimension. Naturen är vacker och lyder under eviga lagar. Geografi kan också sägas tillhöra denna kategori; floder, berg och sjöar utgör anslående vyer. Endast några enstaka ämnen, som t.ex. samhällskunskap undgår att hamna bland de estetiska, humanistiska ämnena. Men den humanistiska inriktningen passar inte alla, jag skulle vilja hävda att den passar ett fåtal. Humanismen är världsfrånvänd och elitistisk. De flesta elever gynnas inte av den. Att studera t.ex. historia i dess olika former hjälper inte eleven när den ska ge sig ut i samhället och världen. Vilka lagar som styr samhället (i stället för universum) ingår inte i skolsystemet, så eleven är helt okunnig om detta (ämnet juridik skulle kunna råda bot på detta). Även ämnen som ekonomi, politik och media skulle göra eleven mer anpassad och mindre främmande för samhället. Att studera samtiden, det dagsaktuella, slutligen, är något som de humanistiskt präglade ämnena aldrig gör. Den traditionella studiemetoden går ut på att läsa och analysera äldre texter. Filologer har under sekler använt denna metod. Ska man studera samtiden måste andra metoder brukas. Källor som TV-program, radioprogram, film, ska gås igenom. Intervjuer kan göras eftersom de inblandade fortfarande är vid liv. Att studera samtiden och att förmedla rönen till eleven är något som inte görs idag. Men samtiden engagerar mer, den berör mer direkt och eleven känner i högre grad att den är en del av det studerade. Samtiden är framtidens historia. Låt den bli en del av skolsystemet! 1800-talet framstår i skolhistorien som en viktig period. Det var då de nationella, allmänna och obligatoriska skolsystemen skapades. I Sverige inrättades en tudelning, den så kallade parallellskolan. Allmogens barn läste i folkskolan medan borgarnas barn erbjöds en annan skolform: läroverket.
Sekundärundervisningen sköttes helt av läroverken och därmed var denna undervisning skild från folkskolan. Det var i sekundärundervisningen som vetenskap, konst och främmande språk odlades. I folkskolan läste man kristendom, svenska, matematik och en del andra ämnen som t.ex. historia och geografi. Om sekundärundervisningen var ämnad för borgarnas barn kan man undra varför inte ämnen som ekonomi, juridik eller politik ingick i läroplanen. Dessa var ju ämnen som skulle kunna passa dem som kontrollerade handel, var representerade i riksdagen och som ledde kampen i tidningarna mot kungamakten. Ursprunget till skolsystemet som växte fram på 1800-talet låg i franska revolutionen ideal och bl.a. dess krav på jämlikhet. Dessa tog sig sedermera uttryck i viljan att skapa en skola för alla. Jämlikheten skulle råda i samhället. Men strävan efter jämlikhet för borgarna kanske var en vilja att likställas med adeln. Därför läste man i läroverken ämnen som konst, litteratur, främmande språk och vetenskap. De ville höja sig, sträva uppåt för att kunna jämföra sig med adeln. Skolan blev en arena för denna borgarnas strävan; att socialt stiga i graderna, att uppnå ett liv som adel, i lyx och med obegränsade ekonomiska resurser, ett liv som kunde ägnas åt konst och vetenskap. Ett tecken på att detta stämmer är att referenser till yrkesliv helt saknas i skolan. Det är som om eleverna i framtiden skulle leva som rentiärer och endast ägna sig åt aktiviteter som har prestige och glans. Språkkunskaper ska användas under resor utomlands (grand tour) och studier företas endast för deras egen skull. Borgarnas skolsystem inom sekundärundervisningen är helt inriktad på att främja kunskaper som inte behövs när man ska tjäna sitt uppehälle. Eleven än i dag lider av detta. Få saker tas upp i skolan som kan vara till nytta när man ska ta sig fram i samhället. Tanken att eleven i framtiden ska ha ett yrkesliv antyds över huvud taget inte. Detta är till förfång för eleven. Det innebär att nödvändiga kunskaper ignoreras och att eleven inte lär sig fungera i samhället. En adelsman hade sin försörjning tryggad. Dagens elev är inte så priviligierad. Livet som adelsman går inte att föra på något djupare sätt idag. Det tillhör en förfluten epok. Tänk bara på utbildningen för en adelsman. Denne hade privatlärare (vilket skolan inte har råd att erbjuda alla idag), och viktiga ingredienser i utbildningen var dans, fäktning, ridning. Ofta var det kunskaper inom krigskonsten som premierades och det bästa var att göra tjänst vid hovet för att sedan utbilda sig till officer. Denna epok är förbi. Nu krävs andra kunskaper. Skolsystemet borde införa ämnen som informerar, som instruerar och som hjälper eleven i det framtida livet. Ämnen som t.ex. juridik, ekonomi, media, politik behövs i skolan för att den ska vara relevant och intressant att gå i. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |