I skolan premierades länge kunskaper om antiken. Det kunde röra sig om språkinlärning (främst latin men även grekiska) eller vissa ämnen som nedärvts, som retorik, olika former av matematik. Dessa ämnen ansågs oumbärliga för en god utveckling som människa.

Under renässansen återupplivades dessa kunskaper som under medeltiden inte varit allmänt spridda. På 1800-talet uppstod sedan en ny renässans, nu kallad nyhumanismen. Den ville också ägna sig åt studier av antiken. Ett skolsystem nu grundat på nationens kultur och historia uppstod. I stället för antiken skulle nationens kultur främjas och studeras.

Numera har dessa inriktningar minskat i betydelse. Ämnen som historia (även världshistoria) och språk (nu modersmålet eller engelska plus ett tredjespråk) ingår i kursplanen liksom naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen.

Man kan hävda att de flesta ämnena är humanistiska i det att de går tillbaka till antiken eller de nationella skolsystemen. Även ämnen som normalt inte räknas till humaniora kan anses tillhöra det humanistiska fältet.

Matematik brukar generellt inte ses som ett humanistiskt ämne. Den används i ämnen som fysik och teknik men är inte humaniora. Men man kan säga att mycket av den matematik som lärs ut är humanistisk, den har utformats av humanister och är en del av arvet från antiken.

För det första är inslagen i matematik en sorts förtäckt matematikhistoria. Det som studeras är landvinningar som gjorts under historien, det är således historia i någon mån.

För det andra premieras sådant som kan visualiseras (t.ex. geometri eller infinitesimalkalkyl). Det blir till något estetiskt, till något vackert. Att syssla med matematik är en skönhetsupplevelse.

Ett inflytande från Pytagoras (”sfärernas harmoni”: tanken att allt är symmetriskt ordnat i universum) eller från Platon (idévärlden där eviga former uppstår) kan skönjas. Genom matematik kan man närma sig det eviga och sköna.

Även NO-ämnen har en estetisk dimension. Naturen är vacker och lyder under eviga lagar.

Geografi kan också sägas tillhöra denna kategori; floder, berg och sjöar utgör anslående vyer. Endast några enstaka ämnen, som t.ex. samhällskunskap undgår att hamna bland de estetiska, humanistiska ämnena.

Men den humanistiska inriktningen passar inte alla, jag skulle vilja hävda att den passar ett fåtal. Humanismen är världsfrånvänd och elitistisk. De flesta elever gynnas inte av den. Att studera t.ex. historia i dess olika former hjälper inte eleven när den ska ge sig ut i samhället och världen. Vilka lagar som styr samhället (i stället för universum) ingår inte i skolsystemet, så eleven är helt okunnig om detta (ämnet juridik skulle kunna råda bot på detta). Även ämnen som ekonomi, politik och media skulle göra eleven mer anpassad och mindre främmande för samhället.

Att studera samtiden, det dagsaktuella, slutligen, är något som de humanistiskt präglade ämnena aldrig gör. Den traditionella studiemetoden går ut på att läsa och analysera äldre texter. Filologer har under sekler använt denna metod. Ska man studera samtiden måste andra metoder brukas. Källor som TV-program, radioprogram, film, ska gås igenom. Intervjuer kan göras eftersom de inblandade fortfarande är vid liv.
​
Att studera samtiden och att förmedla rönen till eleven är något som inte görs idag. Men samtiden engagerar mer, den berör mer direkt och eleven känner i högre grad att den är en del av det studerade. Samtiden är framtidens historia. Låt den bli en del av skolsystemet!

Det dagsaktuella uppmärksammas sällan i skolan. Kursplanerna skrevs för många år sedan och likadant är det med skolböckerna som även de har minst något år på nacken. Det är en omöjlighet för dessa att behandla något nytt. Endast gamla företeelser ingår i skolsystemet.

Det aktuella förbehålls media som ofta inte används i skolan. Trots att nyhetsflödet väcker sådant intresse hos läsare och tittare väljer skolan att inte ägna detta något utrymme i undervisningen.

Detta är fel. Skolans elever (speciellt i sekundärundervisningen) är intresserade av det dagsaktuella. Det senaste inom ett område, nya fenomen eller upptäckter upplevs som intressanta av eleven.

Men att ta med dagsaktuellt innehåll ställer visa nya krav på läraren, det krävs särskild kompetens som kanske inte alla besitter. Inga skolböcker kan här användas. Läraren måste följa med nyhetsflödet, läsa tidningar och titta på nätet för att leta efter nyheter inom sitt ämne. Hemsidor ska sökas igenom, kanske måste forskare och institutioner kontaktas i jakt på något intressant och stimulerande. Universitet, museer måste konsulteras. Ska lokalt innehåll inkluderas måste företag, kommuner eller andra aktörer vara informationskällor.

De mest uppenbara källorna blir kanske tidningar och nyheter på nätet. Men det duger inte att enbart lita till dessa. De har inte samma roll som skolan i samhället. Tidningar har ingen pedagogisk uppgift. De är till för att tjäna pengar.

Det förklaras inte mycket i tidningarna.  I skolan, däremot, ska bedrivas upplysning och undervisning. Om det dagsaktuella tas upp i undervisningen, börjar skolan därför konkurrera med pressen, t.ex. med populärvetenskaplig eller lokal press.  Den letar själv efter material, kontaktar experter inom olika områden och letar rätt på för ämnet relevanta uppgifter.

Detta kan vara ovant för många lärare. Att plöja tidningar och nyheter är också tidskrävande. Det dagsaktuella kan också vara tekniskt avancerat eller svårförklarat. Det behövs specialkompetens för att eleverna ska förstå och kunna tillgodogöras sig materialet.

Det är orimligt att alla lärare ska söka relevanta uppgifter som kan användas i undervisningen. Lärarens tid är begränsad och ofta nämns att lärarens arbetsbelastning är för hög. Att läraren dessutom skulle ägna tid åt att göra arbetsmaterial är inte rimligt.

Att alla lärare skulle söka var för sig är också något som kan kritiseras. Det är inte effektivt. Det vore heller inte effektivt att utbilda alla lärare till detta.
​
Låt därför speciella pedagoger ägna sig åt att söka rätt på det dagsaktuella och sammanställa sådant som kan vara intressant och utvecklande för eleven. Låt dessa göra pedagogiskt material och med nutida teknologi distribuera detta till alla lärare. Kanske kan det göras på central nivå. En annan metod är att hoppas på privata aktörer. Att ge utrymme åt båda kan vara ett tredje alternativ.