​På högstadiet sker en förändring i skolundervisningen som inte ofta uppmärksammas, men som har stor betydelse. Jag syftar på introducerandet av lektioner i särskilda ämnen ledda av lärare med specialkompetens för att undervisa i dem.

I låg- och mellanstadiet sköts all undervisning, undervisningen i alla ämnen, av en och samma lärare. Denne har en bred kompetens och anses i stort kunna förlita sig på allmänbildningen när kunskaper ska levereras till eleverna.

Ämneslärare har en mer specialiserad utbildning. De har läst flera terminer på universitet i sina ämnen.

När dessa tar sig an undervisningen i högstadiet bli den annorlunda. Den blir smalare och mer begränsad. Den blir fattigare och mindre bred.

I varje ämne ska ”grunderna” läggas och därmed blir vad jag kallar elementarismen vanlig. Läraren börjar med det enklaste och fortskrider långsamt framåt. Ämnespedagogiken använder sig av samma metod i alla ämnen.

Ta till exempel ett ämne som kemi. Läraren börjar från början i detta ämne och visar kanske upp periodiska systemet. Några grundämnen presenteras och sedan några molekyler. Långsamt går undervisningen framåt och endast lite lärs ut.

I ämnen fysik och biologi är upplägget ungefär det samma. Några enkla fakta lärs ut med några övningsuppgifter. Det mesta är elementaristiskt.

Att begränsa sig så inom ämnena kemi eller biologi eller fysik är att utelämna att det har skett en utveckling inom vetenskaperna. Nya ämnen som biokemi eller genetik har uppstått. Kärnfysik är ett ämne liksom många andra. Detta är enkla exempel men det finns många nya vetenskaper som har uppstått under årens lopp.

Att inte ta upp den senaste utvecklingen inom naturvetenskap är att ge en felaktig bild av verkligheten. Skolans traditioner springer ur 17-och 1800-talens vetenskap. Att det nya inte avhandlas är ett bevis på detta.

Det har skett en teknologisk utveckling som borde tas med i undervisningen. Ny teknologi gör det möjligt att skaffa sig nya kunskaper. Detta måste inkluderas för att ge en korrekt bild av hur vetenskap bedrivs idag.
​
När ämnesläraren träder in på scenen i högstadiet försämras undervisningen, vill jag hävda. Ämneslärarna, nu experter på små avgränsade områden, tar vid. De har inte bredden och insikterna som krävs för att erbjuda en intressant och uppdaterad undervisning. Därför blir undervisningen alienerande och oinspirerande. När ämnesläraren tar över stärks elementarismen.

​Man kan ifrågasätta enkelheten i mycket som lärs ut i skolan. Det får inte vara för komplicerat, då förstår inte eleven, heter det. Men förenklar man för mycket blir undervisningen vilseledande.

Enkla definitioner av något kan vara missvisande och leda till sämre förståelse hos eleven.

På frågan om vad elektricitet är kan ett rätt svar vara ”elektromagnetism”. Men detta ger ingen bred förståelse av fenomenet. Det blir en glosa, en synonym som ska läras in till ett prov.

Ett annat exempel är ”vad är syre”? I skolan blir det ett ämne med en viss placering i det periodiska systemet. Parat med några egenskaper hos syret ges höga poäng på ett prov.

Men syret har namngivits av forskare, det finns en mänsklig inblandning som inte alltid framkommer i skolan. Ämnet med det atomnumret, med de egenskaperna har studerats, upptäckts och namngivits av vetenskapsmän. Det är ett ämne som kallas för syre.

På samma sätt kan många geografiska lokaliteter ges en mänsklig dimension. På frågan ”var ligger Nya Zeeland”? blir svaret placeringen på en världskarta. Men man kan också ställa frågan annorlunda: var ligger platsen som kallas Nya Zeeland, som ”upptäcktes” av James Cook 1769, en upptäckt som sedan följdes av upptäckten av Australien?

Om man på detta sätt angriper lärostoffet görs vetenskapen mer mänsklig, mindre abstrakt. Kunskapen är inte given av gud, den har en historia och har skapats av människan.

Att benämna saker hör vetenskapen till. Alla kemiska ämnen ska ha ett namn. Alla stjärnor i universum likaså. Eleven blir bekant med vetenskapen som mänsklig verksamhet om läraren undviker enkla definitioner och glosor. Att förklara elektricitet kräver mer än att ge eleven en fras att lära in. Det är svårt och då kan vetenskapshistoria och berättande om vetenskapens praktik underlätta förståelsen.

Detta förfaringssätt kan speciellt passa sekundärundervisningen. Då har eleven utvecklat ett kritiskt tänkande och kan uppskatta att se igenom de enkla definitionerna och förklaringarna och ta till sig den komplexa verkligheten.

Att såsom är fallet idag kräva att eleverna infogar de inlärda termerna i ett språkligt sammanhang är endast delvis bättre. Det är fortfarande i grunden glosor som lärs in.

Således: gör vetenskapen mer mänsklig genom att berätta om vetenskapens historia, om upptäckter och experiment. Den blir mer lättillgänglig och intressant för eleven och i viss mån även mer sanningsenlig.

En lärare kan med fördel ägna tid i klassrummet åt att berätta om ämnet som ska studeras. Det kan vara som introduktion eller som en fristående informativ lektion. Läraren kan också studera på egen hand för att bättre behärska sitt ämne.

Det är främst vetenskapsämnen inom SO och NO som lämpar sig för detta. Dessa ämnen har en lång historia, det finns mycket att förtälja.

Historien går ibland tillbaka till antiken. Fysik, biologi och kemi är grekiska ord. Ett ämne som funnits i urminnes tider är astronomi även om det ofta mer rörde sig om astrologi; sällan användes någon regelrätt vetenskaplig metod.

Samhällsvetenskap utvecklades i de flesta fall långt senare. Sociologi uppstod på 1800-talet liksom psykologi. Geografi går tillbaka till antiken. Ekonomi blev ett studieämne på 1700-talet.

När man ska beskriva ett ämnes historia blir det ofta en upptäckternas historia. Viktiga rön markerar framsteg och en utvecklingshistoria uppstår. Ämnet vetenskapshistoria är för övrigt i sig en vetenskap som blev autonom på 1900-talet.

Vetenskapshistoria är ett exempel på en utveckling mot specialisering inom ämnet historia. Detta fenomen förekommer i alla discipliner. T.ex. kan kärnfysik och kvantfysik härledas ur upptäckten av atomkärnan och de förhållanden som kännetecknar den; specialämnen tillkom som svarade mot nya behov inom forskarvärlden. Inom kemi har biokemi utvecklats och inom biologi molekylärbiologi.

Ämnen överlappar ofta varandra vilket är ett annat kännemärke för vetenskapernas utveckling. Inom medicin används både kemi, biologi och genetik. De fysikaliska lagar som reglerar atomkärnan har påverkan på de kemiska ämnen de är en del av och då kommer man in på det kemiska området.

En översikt (det kan bara bli en översikt) över ett läroämnes historia leder oundvikligen fram till dagens situation. En redogörelse för forskningsläget idag kan vara på sin plats där eleven får reda på de senaste upptäckterna och det som vetenskapsmännen jobbar med i nuläget.

Ett skolämne har också sin historia. Många ämnen har det undervisats i länge och inslag kan ha många år på nacken. Det kan vara upplysande både för eleven och för läraren att få distans till skolämnet och det som det undervisas i, vad som står i kursplanen. Inom sekundärundervisningen speciellt har traditioner uppstått som kan vara svåra att ta avstånd från.

Det kan också vara intressant för eleven att höra om utbildningsvägar. Hur blir man kemist, fysiker, matematiker? Vad ska man läsa? Hur ser arbetsmarknaden ut? Hur många behöver utbildas i varje ämne? Ska man läsa på universitetet? Vilka kurser finns det?
​
Med sådana typer av information kan en länk skapas mellan eleven och samhället när det gäller undervisningen i ett ämne. Kanske kan större intresse och förståelse skapas hos eleven och bättre kännedom om vetenskap bli följden.

1800-talet framstår i skolhistorien som en viktig period. Det var då de nationella, allmänna och obligatoriska skolsystemen skapades. I Sverige inrättades en tudelning, den så kallade parallellskolan. Allmogens barn läste i folkskolan medan borgarnas barn erbjöds en annan skolform: läroverket.

Sekundärundervisningen sköttes helt av läroverken och därmed var denna undervisning skild från folkskolan. Det var i sekundärundervisningen som vetenskap, konst och främmande språk odlades. I folkskolan läste man kristendom, svenska, matematik och en del andra ämnen som t.ex. historia och geografi.

Om sekundärundervisningen var ämnad för borgarnas barn kan man undra varför inte ämnen som ekonomi, juridik eller politik ingick i läroplanen. Dessa var ju ämnen som skulle kunna passa dem som kontrollerade handel, var representerade i riksdagen och som ledde kampen i tidningarna mot kungamakten.

Ursprunget till skolsystemet som växte fram på 1800-talet låg i franska revolutionen ideal och bl.a. dess krav på jämlikhet. Dessa tog sig sedermera uttryck i viljan att skapa en skola för alla. Jämlikheten skulle råda i samhället.

Men strävan efter jämlikhet för borgarna kanske var en vilja att likställas med adeln. Därför läste man i läroverken ämnen som konst, litteratur, främmande språk och vetenskap. De ville höja sig, sträva uppåt för att kunna jämföra sig med adeln.

Skolan blev en arena för denna borgarnas strävan; att socialt stiga i graderna, att uppnå ett liv som adel, i lyx och med obegränsade ekonomiska resurser, ett liv som kunde ägnas åt konst och vetenskap.

Ett tecken på att detta stämmer är att referenser till yrkesliv helt saknas i skolan. Det är som om eleverna i framtiden skulle leva som rentiärer och endast ägna sig åt aktiviteter som har prestige och glans. Språkkunskaper ska användas under resor utomlands (grand tour) och studier företas endast för deras  egen skull.

Borgarnas skolsystem inom sekundärundervisningen är helt inriktad på att främja kunskaper som inte behövs när man ska tjäna sitt uppehälle. Eleven än i dag lider av detta. Få saker tas upp i skolan som kan vara till nytta när man ska ta sig fram i samhället. Tanken att eleven i framtiden ska ha ett yrkesliv antyds över huvud taget inte.

Detta är till förfång för eleven. Det innebär att nödvändiga kunskaper ignoreras och att eleven inte lär sig fungera i samhället. En adelsman hade sin försörjning tryggad. Dagens elev är inte så priviligierad.

Livet som adelsman går inte att föra på något djupare sätt idag. Det tillhör en förfluten epok. Tänk bara på utbildningen för en adelsman. Denne hade privatlärare (vilket skolan inte har råd att erbjuda alla idag), och viktiga ingredienser i utbildningen var dans, fäktning, ridning. Ofta var det kunskaper inom krigskonsten som premierades och det bästa var att göra tjänst vid hovet för att sedan utbilda sig till officer.
​
Denna epok är förbi. Nu krävs andra kunskaper. Skolsystemet borde införa ämnen som informerar, som instruerar och som hjälper eleven i det framtida livet. Ämnen som t.ex. juridik, ekonomi, media, politik behövs i skolan för att den ska vara relevant och intressant att gå i.