Många av de stora reformpedagogerna, t.ex. Lev Vygotskij, Johann Heinrich Pestalozzi eller Maria Montessori hävdade att kunskap kommer inifrån. Kunskap uppstår inom eleven och eleven ska stimuleras att lära sig själv.
Därmed reduceras lärarens roll till någon som hjälper eleven att uppnå denna kunskap. Läraren ska tillhandahålla verktyg för elevens egen kunskapsutveckling. Maria Montessori tyckte att ”ingen kan lära någon något”. Endast en elev som själv får utveckla sin förmåga att lära sig kan nå kunskap. John Dewey, en annan reformpedagog, menade att undervisningen skulle utgå från elevens egna erfarenheter. På så sätt skulle det inlärda ha en relation till elevens föreställningsvärld. Eleven skulle själv ”upptäcka” rön och slutsatser och därmed lära sig mer. Dessa teorier är enligt min mening felaktiga. Att som Montessori hävda att ingen kan lära någon något är nonsens och går emot allmän sunt förnuft. Det gäller både teoretiska och praktiska ämnen. I Montessoris fall kan det finnas en poäng när det gäller små barn. Dessa lär sig ofta under lek. Att säga exakt hur legobitar ska sättas ihop är kanske förfelat. Då är det bättre om barnet självt lär sig hur man gör, experimenterar och kommer på sätt att gå tillväga. När det gäller Deweys åsikter om elevens erfarenheter som grund för undervisningen så faller de platt till marken eftersom elevens erfarenheter är så få. Eleven har inte levt länge, inte upplevt eller erfarit mycket. Det är en fattig skola som begränsar sig till elevens egna erfarenheter. Det finns en mystik kring hur kunskap uppstår. Traditionellt har det varit filosofiska resonemang som rent spekulativt försökt reda ut hur hjärnan (eller själen) fungerar och hur kunskap uppstår. Den senaste hjärnforskningen har inte heller löst frågan om hur någon lär sig något på bästa sätt. Hjärnans funktionssätt undgår forskningen och än kommer det dröja länge innan den kommit så långt att den kan beskriva hur kunskap uppstår. När man talar om informativ pedagogik kommer lärandet i ett annat ljus. Information kommer med nödvändighet utifrån. Det är yttre stimuli som genererar den ”process” (Vygotskij) som leder till kunskapsinhämtning eller förståelse. Detta yttre kan vara läraren eller ett arbetsmaterial i bokform eller digitalt. Att kunskap uppstår i hjärnan är otvetydigt men något yttre måste sätta i gång denna process. Att låta den äldre eleven ta reda på t.ex. fakta själv är ineffektivt och kan skapa osäkerhet. Eleven vet inte mycket och kan endast med svårighet navigera bland allt material som t.ex. finns tillgänglig på nätet. Egna erfarenheter är otillräckliga och hjälp till självhjälp, att locka eleven till självständigt konstruerad kunskap, är tidsödande. Med informativ undervisning accentueras lärarens roll. Läraren kan berätta om ämnet, nämna alla perspektiv, belysa ur olika vinklar, knyta an till nuet, m.fl. metoder som gör undervisningen intressant och värd att följa. Läraren vet oändligt mycket mer än eleven eftersom läraren har levt längre och studerat. Med hjälp av informativ pedagogik kan eleven lära sig mer och fortare. Och ursprunget till denna kunskap ligger utanför eleven.
0 Comments
En vanlig tanke om skolan när man blivit äldre är hur lite man kommer ihåg. Alla de där timmarna man suttit i skolbänken och lyssnat på läraren, alla de prov man läst på till tycks bortkastade.
Speciellt tänker man på fakta. Årtal, namn, glosor, etc. har glömts bort. Hela skolgången verkar förfelad. Man har lärt sig läsa och skriva och det är allt. Viss räkning kan man men de färdigheter som lärts in i senare årskurser behärskas inte längre. Kanske kommer man ihåg mer med informativ pedagogik. Läraren ger en bakgrund, belyser ämnet ur olika vinklar, jämför mellan olika företeelser, orienterar, informerar med stöd av olika läroämnen. Som exempel på en informativ lektion kan man ta en lektion om Shakespeare, kanske i ämnet engelska eller i ett samlat konstämne (som jag förordar). Läraren kan börja med en lista på Shakespeares pjäser. Här finns de välkända klassikerna plus andra som inte blivit lika berömda. Shakespeares liv och den epok han levde i kan beröras. Sedan kan man nämna några av de mest kända karaktärerna i hans pjäser. Pjäserna analyserar ofta en människotyp, t.ex. den svartsjuke i Othello eller den onde i Richard den tredje. Handlingen i några pjäser kan sedan gås igenom, t.ex. Romeo och Julia eller Hamlet (dessa kanske eleven har hört talas om). Att vissa monologer har blivit berömda är ett viktigt inslag. Hur Shakespeare bygger upp spänning är en annan ingrediens i undervisningen som kan nämnas. Det finns exempel på dramaturgiska knep. Att Shakespeare sätts upp även idag kan vara intressant. Hur man resonerar som regissör när man gör en ny tolkning kan också vara relevant. Att informera på detta sätt kan vara en mer effektiv undervisning och leda till större och allsidigare kunskaper än att bara läsa ett utdrag ur en text. Kanske kommer eleven ihåg mer. Fakta som traditionellt brukar ingå som saker som ska pluggas in till prov uteblir inte helt men blir inte det viktigaste. Dessa fakta glömmer man ändå. Att basera undervisningen på fakta är kontraproduktivt och leder till sämre inlärning. Med en informativ lektion om Shakespeare skapas en viss sorts kunskaper; en känsla för ämnet som koms ihåg länge. Kanske skapas insikter om Shakespeares konstnärskap, en uppfattning om hans plats i litteraturhistorien, en idé om vad teater som konstform med skådespeleri och olika uppsättningar är för något. När det gäller exemplet citat kan man hävda att dessa glöms bort. Kanske kan man nöja sig med att läsa igenom några av de mest kända citaten, göra en lista av dem och låta eleverna förfoga över dem utan att behöva kunna dem. En allmän orientering blir följden av en sådan pedagogik. Kunskaperna breddas och eleven får en känsla för konst och teater (och film). Det rör sig inte om att komma ihåg fakta. Det behövs heller inte enligt min mening. Den informativa pedagogiken ger en överblick och skapar förståelse. Kanske blir minnena mer bestående med sådan undervisning. Man brukar säga att bildning är det som man har kvar när man glömt allt man läst. Med informativ pedagogik kan man kanske få denna bildning på ett enklare sätt. Det skulle uppstå en sorts snabbildning. Kunskaperna skulle vara desamma som för den bildade men det skulle gå fortare. Många inom reformpedagogiken (progressive education) ägnar stor uppmärksamhet åt att studera eleven. I Rousseaus efterföljd ska elevens personliga utveckling följas. Det blir studier i hur inlärning går till, hur elevens sinnen utvecklas, hur den uppfattar kunskaper och hur den tillgodogör sig dem. Ofta delas elevens, barnets, utveckling in i olika faser och undervisningen anpassas till dem. Man kan nämna Maria Montessori eller Rudolf Steiner som exempel på sådana reformpedagoger.
Mot dessa inriktningar kan man ställa ett perspektiv där man studerar lärarens psykologi. Vad vill läraren lära ut? Vilka kunskaper prioriteras? Hur ska undervisningen gå till? I stället för elevens psykologi studeras hur läraren tänker och agerar. Man kan nämna flera särdrag som utmärker lärarens psykologi. Man kan tala om ett socialt övertag. Läraren vet mer genom sin utbildning och livserfarenhet. Moraliska aspekter kan nämnas, läraren får en uppfostrande roll. Den moraliska dimensionen finns också i det att demokratiska värderingar som till exempel respekten för mänskliga rättigheter ska genomsyra skolan. En sådan fostrande tendens, speciellt i sekundärundervisningen, kan spåras i den begränsning av antalet kunskaper som lärs ut. Kanske är lärdomen för eleven att inget i livet är gratis. Eleven ska läsa läxor, vara lydig, tala och skriva när de blir tillsagda och ta till sig det fåtal kunskaper som ingår i läroplanen. Eleven ska slita och därmed ”förtjäna” kunskaper och information. Kunskap (information) är en vara vilket bland annat betyder att den inte frånhänds villigt. Läraren håller inne med vad den vet och vill egentligen lära ut så lite som möjligt. Åtminstone ska eleven ”betala” med att göra övningar och lyssna på lektionerna. Den som besitter kunskaper vill inte dela med sig av dem, då förloras övertaget. Därför undanhålls eleven det mesta av den kunskap som finns. Tanken, som är vanlig bland reformpedagoger, att eleven själv ska utgöra källan till kunskap kan sättas i samband med denna ekonomiska aspekt av undervisning. Eleven ska själva berätta, skriva, hålla presentationer, leta fakta etc. Den kunskap som läraren skulle kunna förmedla förtigs för det mesta och lärs aldrig ut. Alla förutsättningar finns för att med den moderna teknologin bredda kunskaperna, utöka dem för att göra dem mera heltäckande. Man kan leta fram bättre exempel och utan att kräva motprestationer presentera fler aspekter och vinklar av ett ämne. Digitaliseringen och lättillgängligheten som den medför kommer kanske att påverka skolan i riktning mot ett mer mångfacetterat kunskapsinnehåll. Då blir skolan rikare och intressantare för eleven. Låt skolan bli mer generös i sin behandling av eleven när det gäller kunskaper. Den snålhet som finns i den mänskliga naturen och lärarens och läroplanens rädsla för att förlora övertaget får inte dominera i skolan. En elev kan oftast inte relatera till de kunskaper som förmedlas. De kommer långt bort ifrån, från ovan och saknar förankring i elevens världsuppfattning. Eleven kan därför inte bedöma om de stämmer eller inte.
Därför är det viktigt att skolan väljer sådana kunskaper som kan vidimeras av verkligheten. Om kunskaperna är sådana att de återkommer i media, i samtal eller på annat sätt i livet innebär det att de får en bekräftelse, att det beskrivna existerar, att det stämmer. En reaktualisering av kunskaper som behandlats i skolan blir också en repetitionsövning för eleven. Minnet aktiveras och det blir lättare att komma ihåg det som en gång lärts in. Ofta blir reaktualiseringen inte en ordagrann upprepning av vad som lärts in i skolan. Det läggs för det mesta till en ny vinkel, adderade fakta eller nya perspektiv. Nya aspekter av det inlärda når eleven och resulterar i att eleven får en rikhaltigare kunskapsbas. Att på detta sätt välja kunskaper som kommer att möta eleven i det fortsatta livet gör skolan relevantare. Eleven stimuleras av att veta något om det som förekommer i livet utanför skolan. Skolan och verkligheten knyts ihop. En större självkänsla kan bli följden. Tillvaron blir mer meningsfull och intressant. Eleven blir bekant med det som finns utanför skolan och kan interagera med samhället och andra individer. Det leder också till en ökad legitimitet för skolan hos eleven. Om kunskaperna bekräftas av verkligheten skapas en tilltro till skolan. Mening uppstår och eleven känner att den lär sig sådant som återkommer i livet. Eleven lär för livet och inte för provet. Något som ofta återkommer hos de som gått ut skolan är hur lite man kommer ihåg. Man har i och för sig lärt sig läsa, skriva och de fyra räknesätten men mer är det inte. Primärundervisningen är således lyckosam. Med sekundärundervisningen är det sämre.
Det mesta har glömts bort av det som lärts ut i sekundärundervisningen: tredje-språk, mycket av algebran, infinitesimalkalkylen, vetenskapsämnen, Sveriges historia är några exempel. Andra är grundläggande fakta, regler, distinktioner, årtal, namn. Kanske beror denna kollektiva amnesi på att det är fel sorts kunskaper som lärs ut. Andra kunskapstyper kan vara att föredra, det jag kallar ”icke-elementarism”. Dessa leder till förståelse av större sammanhang. Det kan röra sig om översikter eller samtida kunskaper. Översiktlig information är inte bara lättfattlig, den fastnar också bättre i minnet. Det elementära borde ersättas med sådant som knyter an till verkligheten, skapar associationer, sammanhang, relationer till annat man känner till; sådant som är relevant. Men det stannar för det mesta vid det elementära, ingen förståelse uppstår. Allt glöms bort. |
Arkiv
September 2018
Kategorier
Alla
<span id="blogportalstats" title="166361"></span>
<script type="text/javascript"> (function() { var s = document.createElement('script'); s.type = 'text/javascript'; s.async = true; s.src = 'https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/js/stats/blogstat.js'; var x = document.getElementsByTagName('script')[0]; x.parentNode.insertBefore(s, x); })(); </script> |