Ungdomar är för det mesta intresserade av konst och litteratur. De lyssnar på musik, tar fotografier, ser på film. Om de spelar spel man kanske kalla det konstkonsumtion. Grafiken är ofta påkostad och genomarbetad.

Det mesta som konsumeras av ungdomar är dagens nutida konst. Eleven lever i nuet och konsumerar det senaste som produceras. Oftast rör det sig om populärkultur, vare sig det är film eller litteratur.

Detta borde skolan ta fasta på.

Men skolan väljer att hellre än att fånga upp dagens konst fokusera på klassiker inom de olika genrerna. Det kan röra sig om konst, klassisk musik eller litteraturklassiker.

Varför gör skolan så? Kanske är det så att skolan anammat tanken att man inte vet vad som är dagens klassiska verk. Tid måste förflyta innan en klassiker utkristalliseras. Ingen vet vad som är dagens klassiker och därför måste man välja gårdagens.

En annan tanke kan vara att eleven ska erbjudas enbart det bästa. Klassiker är garanterat bra och eleven får sig till livs något förstklassiskt. Kanske tror skolan till och med att verkets kvalité smittar av sig på eleven. En klassiker påverkar eleven positivt. Eleven blir en bättre människa av att ta del av en klassiker.

Andra skäl att läsa en klassiker kan vara att bygga upp nationalism eller tanken att man ska ta till sig vad auktoriteter har presterat. Läsa klassiker blir en lektion i lydnad.

Men detta är helt fel tänkt. I stället för att äldre klassiker serveras utan diskussion eller debatt borde elevens konstintresse tas på allvar. Vad som är god konst, den moderna konstens estetik, statusnivån på de olika konstformerna (film anses t.ex. mindre ”fint” än teater), populärmusikens förhållande till den klassiska musiken, huruvida låttexter kan räknas som poesi (Bob Dylan fick som bekant nobelpriset i litteratur), fotografikonstens historia; allt detta kan debatteras i klassrummet.

En viktig ingrediens i ämnet skulle kunna vara att jämföra konst inom olika genrer och konstarter och från olika tidsepoker. Genom att lära ut alla former av konst, både högt och lågt, blir undervisningen intressantare och mer dynamisk.
​
Traditionell konsthistoria och klassikerdyrkan blir till en överhetsideologi. Det gamla ersätter allt det som skulle kunna behandla dagens värld, den som eleven lever i. Att ta upp det nya kräver ett sinnelag som är öppet för konstens mångfald. Att möta elevens intresse för populärkultur kan leda till förståelse för konstens svårfångade väsen.

Om det är något västerlandet är stolt över så är de vetenskapliga upptäckter det gjort. Det räknas som en av de största bedrifterna att ha återupptäckt de antika skrifterna och fortsatt utveckla vetenskapen. Fördelarna av att vara främst inom detta fält har lett till anseende och global dominans.

Det är karakteristiskt för undervisning och uppfostran att föra vidare kunskap till den unga generationen. Utbildningens mål i alla kulturer, även de med bara muntlig tradition, är att överföra de kunskaper som anses vara de viktigaste i samhället.

När det gäller naturvetenskap finns i skolan tre ämnen: fysik, kemi och biologi. Här brukas en tydlig ”historieelementarism”. Man berättar om tidiga upptäckter och håller sig till det som är ”grundläggande” (gammalt). Det kan röra sig om ljusets beskaffenhet, solsystemet inom fysik, eller om det periodiska systemet inom kemi.

Man ägnar sig åt det som upptäckts. Varje sådan upptäckt kan liknas vid en seger för västerlandet. Hela den västerländska civilisationen bygger på dessa upptäckter som möjliggjort så mycket för den teknologiska utvecklingen och samhällets modernisering.

Skolsystemet för vidare dessa upptäckter och de framställs som framgångar som eleven måste ta del av. Eleven blir objektet för en sorts indoktrinering och västerlandet framstår som segerherrar i det globala spelet om makt och ära. Skolan blir en propagandaapparat som inpräntar att västerlandet har gjort stora framsteg inom vetenskap.

Men det är också viktigt att påpeka för eleven att det mesta ännu återstår att upptäcka. Vetenskap är inte bara forna tiders segrar, det är något som fortsätter ständigt och utvecklas. Att ta fasta på detta kan leda till en annan pedagogik. I stället för att fokusera på det förflutna kan man ta sig an den nuvarande forskningen.

Vad har då ännu inte upptäckts? En lärare kan nämna det oändliga antalet reaktioner och molekyler inom kemi som återstår att beskriva. Nya material kan skapas i det oändliga. I rymden finns många himlakroppar att kartlägga, det finns mysterier som ännu inte förklarats av vetenskapen. Biokemi och bioelektronik är till största delen outforskade, hjärnans uppbyggnad och funktionssätt är ännu inte förstådda, DNA-forskningen har bara börjat för att ta bara några exempel.

Om man väljer att ta upp detta kan undervisningen kännas mer levande för eleven. Kanske uppstår ett intresse för vetenskapen om den framställs som en ständigt pågående process. Kanske skapas en vilja att delta i utvecklingen. Det kan vara en variant av det jag menar borde utgöra skolsystemet; behandlandet av dagens media, politik etc. som en naturlig del i undervisningen.

Om vetenskapsämnena i skolan framställer forskningsläget som att allt har upptäckts, eller det mesta, uppstår lätt ett avståndstagande. Det blir till något färdigt och statiskt. Tar man med det oupptäckta öppnas en värld där utvecklingen idag sker, en dynamisk värld med oskrivet slut.
​
Detta är heller inte, enligt min mening, mindre propagandamässigt än de ”segrar” som normalt avhandlas i skolan. Stimulera till forskning och lärande gynnar den västerländska civilisationen lika mycket. Det finns inga ideologiska hinder att ta upp det oupptäckta. Det blir intressantare för eleven och västerlandets vetenskap får större attraktionskraft än om enbart gamla framgångar utgör kursplanen.