August 12th, 2017

Skolan och sunda förnuftet

Den som är kritisk till skolan, är ovillig att studera, kanske bara litar till sitt sunda förnuft. Att eleven inte bara slutar och går iväg kan också vara betingat av det sunda förnuftet.

Det sunda förnuftet säger att det man lär sig i skolan (i sekundärundervisningen) ofta inte är behövligt. Där lärs inte ut kunskaper som är oumbärliga för ett gott och fungerande liv. Snarare är det så att de förhindrar utvecklandet av social förmåga och inympar följsamhet och underkastelse.

Sunt förnuft säger att skolan och verkligheten är fenomen som sällan överlappar varandra. Ska man klara sig i livet kan man med fördel låta bli att engagera sig i skolan. Det är inte där man lär sig hantera livsviktiga problem.

Men det sunda förnuftet är också realistiskt. Det säger att man måste närvara i skolan, klara skolgången om man över huvud taget ska ha en framtid. Skolplikten gör att ingen kommer undan med mindre än att hamna utanför samhället. Skolan är något man måste stå ut med.

Det sunda förnuftet säger alltså två saker: den första är att skolan saknar mening, och den andra att den är något man måste igenom.

Vuxna människor är mer medvetna om det senare än eleverna. För eleven är det mest en instinktiv känsla av att skolan inte ger något. För föräldrar och vuxna i allmänhet är det tvånget att gå i skolan som är mest betydelsefullt.

De vuxna lika lite som eleverna rår på systemet. De vuxnas explicita råd (de har tagit sig igenom skolan, vill inte tillbaka) är: gör som du blir tillsagd, det kommer att ta slut.
Dessa det sunda förnuftets två komponenter genomsyrar hela samhället. Skolan som alla ska igenom räddas på något sätt av det sunda förnuftets andra halva, den som säger att det är bäst att tiga och lyda.
​
Att ifrågasätta systemet kräver insikter och en överblick som få besitter. Att skolan inte lär ut något väsentligt är en sanning som kommer i skymundan inför vetskapen att den är obligatorisk.