​Att se till att eleven förstår det studerade är något av det viktigaste i skolan. Det är då kunskap överförs från lärare till elev och det är då som skolans uppdrag är genomfört.

Ofta sker det dock inte. En av följderna blir ofta ointresse. Det man inte förstår finner man ointressant. Detta är en sorts försvarsmekanism hos eleven och den är inte alltid medveten. Läraren kanske inte heller inser att det är brist på förståelse hos eleven som skapar ointresset. Det kan tolkas som lathet, inbilskhet eller moralisk underlägsenhet.

En annan reaktion kan vara avståndstagande från skolan. Om man inte förstår känner man sig förfördelad eller sårad. Eleven tar avstånd från undervisningen som motreaktion.

En tredje reaktion kan vara att eleven känner sig dum. Detta är också något som bör undvikas i skolan. Att känna sig dum är ingen positiv känsla och stimulerar inte till inlärning.

I motsats till allt detta står det positiva som det innebär att förstå, att begripa. Traditionellt brukar man ägna sig åt att lösa mindre, elementära problem, som t.ex. grammatiska sådana eller enkel matematik. Att förstå något större brukar inte vara på skolschemat.

Förståelse av något större kan med lätthet skapas med berättande pedagogik i ämnen som jag menar saknas; t.ex. inom media, juridik, ekonomi, politik, teknik. Här kan förståelse av större företeelser förmedlas. Elementära problem brukar ofta vara behäftade med risker för sammanblandning eller vara så konstruerade att de inte beskriver verkligheten på ett korrekt sätt. Att frångå den traditionen tror jag är viktigt.

För ett ungt sinne kan effekten bli betydande när något stort inses, något som har bäring på samtiden och verkligheten. Det blir en ögonöppnare och leder till att eleven stimuleras till egen aktivitet.

Ökad förståelse innebär också att elevens självkänsla ökar. En aktivare elev och en bättre studiemiljö kan bli följden om eleven upplever att viktiga ämnen tas upp och förklaras.
​
Skolan kan därmed upplevas som intressantare och mer lärorik när det studerade förstås. En varaktig tillfredsställelse och lärdom för livet kan bli resultatet. 

Konst och vetenskap presenteras i skolan ofta helt utan förklaring och analys. Att de har hög status anses självklart och de är föremål för en sorts tyst, underförstådd vördnad. De är av oskattbart värde och kännetecknas av en allmän obegriplighet.

Men konst och litteratur är inte obegripliga företeelser. Det går att bena ut vad de består av och hur de uppstår. De går att angripa genom att använda t.ex. ekonomiska, sociologiska och psykologiska aspekter.

Man bör avsakralisera konst och vetenskap, avdramatisera dem. Mästerverken som ofta väljs ut inom undervisningen, de vetenskapliga genombrotten kan nedmonteras och kunskaper i hur de frambringades kan förmedlas. Man kan reda ut vad kvalitet inom konst och vetenskap är genom att berätta, beskriva, informera om deras olika beståndsdelar och dimensioner.

Konst och litterära verk var viktiga för nationsbyggandet på 1800- och 1900-talen och kanske är det en av orsakerna till att de studerats så ihärdigt i skolan och blivit så beundrade. En nation bestod av ett folk och författare och konstnärer uttryckte folksjälen, de förkroppsligade enhetstanken och värderades som nationalhelgon. Nationens storhet var det obegripliga som konsten och litteraturen illustrerade.

Även vetenskapen hade en liknande position i samhället. Även den var vördad och de mest framstående vetenskapsmännen utgjorde en grund för nationell stolthet. Här är även tillhörigheten till den västerländska civilisationen en ingrediens. Vetenskaplig utveckling innebar att Väst fick ett övertag över andra civilisationer. Västerlandets civilisation går i arv i skolsystemet genom undervisning i konst, litteratur och vetenskap men det förklaras inte i tillräcklig mån, de verkar avlägsna och svårförståeliga.
​
Konst och vetenskap skulle göras intressantare och lättfattligare om de fråntogs sin sakrala status och gjordes levande och tillgängliga. Konstnärlig kvalitet kan analyseras och belysas från olika håll liksom vetenskap. I båda fallen utförs ett arbete, seder följs och ersättning utgår för det mest framgångsrika. Konstdyrkan och ouppnåeliga vetenskapliga ideal hör inte hemma i skolan. Låt eleven lära känna de ekonomiska, sociala, psykologiska dimensionerna som kan knytas till dem. Med ett avståndstagande från de humanistiska upphöjande traditionella synsätten kan eleven introduceras i dem och få en inblick i hur konstverk och vetenskapliga upptäckter uppstår. Det skulle leda till större förståelse för konst och vetenskap och de skulle upphöra vara föremål för en kvasireligiös beundran och mystik.
 

Att förändra traditioner kan göras på flera sätt. Ett kan vara att ifrågasätta de vanligaste metaforerna som används för att beskriva något och föreslå en annan.

Inom undervisning finns flera klassiska metaforer. En del ser undervisning som ”odling” där varje elev är en planta som ska vårdas men även tuktas för att växa och blomstra. Detta kan ta lång tid, plantan växer långsamt.

En annan metafor som är vanlig är den om att undervisning är ett byggande. Byggandet sker med möda och tar lika lång tid som odlandet av plantan. Varje moment i undervisningen, enligt denna metafor, utgör en byggsten och kunskaperna läggs på varandra till att forma en stor konstruktion där allt vilar på grundstenarna. Det elementära, grundstenarna, blir då de viktigaste kunskaperna utan vilka allt rasar samman.

Men att det elementära skulle vara grundläggande byggstenar är en felaktig uppfattning. Snarare rör det sig om fragment som fallit från byggnadens fasad (om man stannar vid metaforen). De utgör enstaka nedslag i det samlade stoffet. De ger inga perspektiv eller förståelse. De är ingen grund utan är ett godtyckligt urval av enkla fakta.

Jag menar att en tredje metafor är mer lämplig att använda för att karakterisera undervisningen: den om att den är tecknandet av en bild.

Denna bild måste tecknas i sin helhet, annars ser man inte vad den föreställer och allt blir förfelat. På så sätt skapas en översiktlighet och en bättre uppfattning om de kunskaper som kan tas upp. Konturerna syns och en helhetsbild uppstår. Detta behöver inte ta lång tid.

Men man ska inte helt ta bort det elementära, ersätta det med något annat: man ska utöka det med mer kunskaper, mer fakta, fler aspekter, fler insikter; berika det elementära så att en överblick uppstår. Sedan kan man fördjupa sig i utvalda detaljer i bilden för att skapa en större förståelse för något som kan vara intressant och upplysande. På så sätt kan kunskaperna mångfaldigas.

Som exempel kan nämnas en möjlig lektion i engelska om William Shakespeare. Att inte bara nämna någon enstaka pjäs utan presentera en lista över all hans produktion ger en helhetsbild. Sedan kan någon enstaka pjäs eller enstaka citat studeras. Inom kemi brukar det periodiska systemet visas upp där alla grundämnen finns uppradade. Mer sällan görs en översikt över alla molekyler eller alla kemiska reaktioner. Inom matematik kan en översikt över alla ekvationer som finns vara upplysande. Ämnets komplexitet och mångfald blir då uppenbar och eleven får en riktigare bild av verkligheten.
​
Det elementära bör utvecklas till något som ger större insikter och förståelse. Att ge hela bilden av något skulle tillfredsställa elevens vilja att förstå och utmana dess inlärningspotential. Detta görs alltför sällan.