Kunskapskontroll

En orsak till att det inte lärs ut så mycket i skolan kan vara behovet att kontrollera kunskapsinhämtningen. Den sker i enlighet med kursplaner och det främsta medlet för undervisningen har ofta varit läroboken (det finns en i varje ämne). Kunskaper som går utanför dessa tas inte upp.

Eleven ska inte bara lyda skolans order utan också finna sig i att inte utmana den rådande kunskapsordningen. I ett klassrum finns ett behov att alla befinner sig på samma nivå. Om någon elev utvecklar ett specialintresse uppmuntras detta oftast inte, eleven blir ett problem. En obalans skapas där kunskaperna inte passar. En ojämlikhet infinner sig. Någon lär sig för mycket.

Därför uppmuntras inte egna initiativ, egna studier eller individuell fördjupning. Idealet är att ingen blir intresserad.

Men kunskaperna begränsas också på andra sätt. Lärarna är ofta inte några experter på sitt ämne, kanske följer de inte med i den senaste utvecklingen av ämnet, läser inte alla tidningar (vem gör det?). Den utbildning läraren gått och det engagemang den känner för sitt ämne bestämmer kunskapsnivån i klassrummet. Det läraren lärt sig i skolan lär den sedan ut. Skolan går i därmed i arv. Skolan är av tradition kunskapsmässigt ett slutet system.

En elev med ett specialintresse kan bli ett hot mot lärarens ställning. Positionen som den som kan ämnet, som behärskar det och lär ut det, urholkas. Om någon läser på egen hand kan det skapa en negativ reaktion hos läraren. Ivern ska dämpas, entusiasmen kylas av, vetgirigheten motarbetas. Så skapas en passiv och motsträvig elev som efter att ha blivit intresserad av något möter avoghet hos läraren.

Hur ska då undervisningen kunna hantera att vissa elever vill lära sig ”för mycket”? En öppnare attityd till kunskap blir i framtiden kanske en följd av dagens kunskapssamhälle. En elev som vill läsa på egen hand kan göra det enkelt med hjälp av de nya kommunikationsteknologierna. Med tiden måste läraren öppna upp undervisningen och inkludera all den kunskap som finns tillgänglig på nätet, integrera den, bearbeta den och använda den i undervisningen.
​
Läraren blir då en organisatör mer än en expert som kontrollerar kunskapsinnehållet, en som informerar, tipsar, orienterar och leder en undervisning som kan tillåta olika hastigheter i inlärning och olika kunskapsnivåer.