August 20th, 2017

Johann Heinrich Pestalozzi

Johann Heinrich Pestalozzi har kallats ”den moderna pedagogikens fader”. Han var en av de första, stora reformpedagogerna och umgicks med alla de stora kulturpersonligheterna i den tyska kultursfären.

Han var kritisk mot sin tids undervisningsväsende. Den var för auktoritär och använde ofta utantillinlärning som metod och kroppsbestraffningar var vanliga.

Undervisningen skulle vara annorlunda, tyckte han. Den skulle fokusera på eleven, på dennes individuella förutsättningar och erfarenheter. Eleven skulle vara friare än vad som var brukligt och skulle anses vara god till sin natur. Undervisningen skulle vara allsidig och stimulera alla sinnen . Praktisk nytta och lärande för livet premierades. Pestalozzi förordade utflykter ut  i naturen för att på så sätt närma sig kunskap om den. Det näraliggande skulle gå före det abstrakta och eleven skulle vara aktiv i lärandet. Även fattiga skulle inkluderas i skolan som skulle vara ett medel för social rättvisa.

Mycket av detta känns igen från dagens skola. Reformpedagoger i olika länder har under 18- och 1900-talen upprepat dessa idéer och i stort kan man säga att Pestalozzis idéer slagit igenom.

Ämnena som Pestalozzi tyckte var viktigast var vetenskap, språk, matematik, musik, teckning, geografi och gymnastik. Det motsvara ungefär ämnena i dagens skola. Några har lagts till, t.ex. samhällskunskap och historia. Vissa praktiska ämnen har tillkommit som slöjd och hemkunskap. Men inget ämne har borttagits.

Kanske är det avsaknaden av vissa ämnen som bäst belyser Pestalozzis och andra reformpedagogers inflytande. Han tyckte inte att t.ex. juridik, ekonomi, medicin skulle studeras. Han önskade sig mest vad jag kallar elementaristiska ämnen.

Pestalozzi blir som tydligast elementaristisk i sina förslag till pedagogik. Han förordade att man började med det enklaste och sedan fortsatte med det mer sammansatta. Progressionen skulle ske gradvis och långsamt. Det viktigaste var delarna, menade han. Dessa skulle studeras var för sig och sedan kombineras för att bli mer komplexa. Helheten förkastade han.

Denna teknik kunde appliceras på alla ämnen, allt hade sitt a-b-c-:  t.ex språk (man börjar med bokstaven, sedan orden för att till slut skapa meningar) och geometri (först övas linjer, sedan sätts dessa samman i figurer). Även i gymnastik skulle denna metod användas. Enkla rörelser kunde övas in för att övergå i mer komplicerade mönster.

Detta är vad jag kallar ”euklidisk elementarism”; att dela upp något i sina minsta beståndsdelar, börja med dessa och gradvis göra det mer komplicerat. I dagens skola är det fortfarande vanligt och här, liksom när det gäller valet av ämnen, märks Pestalozzis inflytande tydligt.
​
Att elementarismen har haft sådan genomslagskraft är ett mysterium. Kanske har den traditionella skolan lyckats bevara sig självt genom att tillåta reformpedagogiken ett visst utrymme. Kombinationen av reformpedagogik och traditionell, urgammal, metodik har lett till den skola vi har idag. Men både den traditionella skolan och de reforminriktade metoderna är föråldrade. Bort med elementarismen!