I skolan lär man för provet

Historiskt har skolsystem i världen premierat utantillinlärning. I den islamska världen lärdes hela koranen ordagrant in av de duktigaste eleverna. I Kina skulle Konfucius skrifter läras in utantill. I den kristna världen spelade bibeln en stor roll och i Sverige skulle katekesen memoreras.

Men även idag är utantillinlärning ett fundament i skolväsendet. Men det är mindre uttalat och mindre känt.

Idag ska eleverna lära in vissa kortare moment. Det kan röra sig om glosor, böjningsmönster, regler i algebra, lagar inom naturvetenskap, enklare formler inom kemi.

Dessa kunskaper ska läras in specifikt för prov. Dessa prov anses vara ett av skolans viktigaste instrument för inlärning, de ligger till grund för betyg och är egentligen all undervisnings slutmål.
”Vad ska man kunna till provet?” undrar eleverna och visar därmed att de förstått skolans funktionssätt.

En negativ följd av metoden med sådana prov är att efter provet så behövs inte kunskaperna studeras mer. Efter provet lägger eleven allt den lärt sig bakom sig. Lärandet är avklarat.

Det man lärt sig behöver också sällan kommas ihåg. Eftersom kunskaperna är sådana att de aldrig reaktualiseras, de handlar inte om samtiden, livet eller samhället och är inte pratiskt användbara, så glöms de bort.

Ibland är det en medveten, aktiv handling. Eleven har lärt sig något enbart för att klara ett prov. Det är ingen angenäm upplevelse och därför vill eleven inte ha med det mer att göra. Ett bra resultat på provet är kunskapens mål.

Att lämna skolan bakom sig och vägra komma ihåg något efter avslutad skolgång är en vanlig reaktion på ett undervisningsväsende som inte är inriktad på kunskaper som betyder något i vardagen och i samhällslivet.
​
Att lära för livet är sällsynt för eleven. Där kan skolan förbättras. Att göra skolans kunskapsurval mer relevant och näraliggande skulle betyda mycket för många. Fram för kunskaper som kan reaktiveras hela livet!